Maktstriden som slår hårt mot de fattiga

Venezuelas två presidenter och landets humanitära kris

Juan Guaidó (t v) har godkänts som Venezuelas  president av 60 nationer. Nicolás Maduro (t h) hävdar att han fortfarande är president. Samtidigt lider befolkningen där de fattigaste lever på den så kallade Clap-lådan som ska innehålla de viktigaste produkterna för ett hushåll.

Venezuela har blivit Latinamerikas fattigaste land. Fattigare än Haiti, trots världens största oljereserver. Den häpnadsväckande slutsatsen finns i en omfattande empirisk undersökning, utförd av Venezuelas tre ledande universitet, som offentliggjordes förra veckan.

Förfallet började under Hugo Chavez och fördjupades under Nicolás Maduro. USA:s sanktioner de senaste två åren gav dödsstöten. Men frågan är om inte också de nära 60 länder, däribland Sverige, som erkänner Juan Guaidó som Venezuelas legitime president, har bidragit till bedrövelsen. I stället för att underlätta en dialog, har de bidragit till att låsa positionerna. Och även om Guaidó togs emot med jubel i Venezuela när han utsåg sig till president i början av förra året, så är han i dag en skuggfigur som många menar delar ansvaret för det ökade eländet. 


De katastrofala aktioner som Guaidó på USA:s inrådan initierat har sänkt hans trovärdighet. Invasionsförsöket i början av maj, organiserat av ett säkerhetsföretag i Miami på uppdrag av Guaidós närmaste medarbetare, var en teatral höjdpunkt i kedjan av misslyckanden. Guaidós försäkran om att han inget kände till, är lika patetisk som själva invasionsförsöket. Och i dag har Guaidós opinionssiffror sjunkit till Maduros nivå.  

Maduro, däremot, stöds av landets väpnade styrkor med 150 000 välutrustade soldater och därtill någon miljon milismedlemmar.

Beslutet av en brittisk domstol att ge Guaidó bestämmanderätt över de 31 ton guld som Venezuela förvarar i Bank of England, ger honom visserligen ekonomisk makt. Men hans politiska makt räcker inte ens till för att utfärda ett pass. 

Maduro, däremot, stöds av landets väpnade styrkor med 150 000 välutrustade soldater och därtill någon miljon milismedlemmar. Han kontrollerar alla aspekter av staten och har till och med resurser att avsätta och tillsätta ledningarna för oppositionspartierna. Vilket han också gjorde nyligen. Och även om Maduro tappat kontrollen över de ekonomiska resurser Venezuela har utanför landet, så stöds han av Kina, Ryssland, Iran och Turkiet vilket i praktiken väger minst lika tungt som de 60 länder som hejar på Guaidó, utan att riktigt veta varför. 


Dubbelmakten i Venezuela har något groteskt över sig. Erkännandet av Guaidó slank igenom som på ett bananskal så snabbt att ingen riktigt hann tänka efter. Guaidós argument baserades på den venezuelanska konstitutionens skrivning att om det inte finns någon president när presidenteden ska avläggas, så ska parlamentets talman fylla rollen som president. 

Skrivningens andemening syftar på om presidenten dött eller befinner sig i exil eller något liknande. I det här fallet var argumentet att Nicolás Maduro blivit president i val som inte erkändes av en del av oppositionen och en del av det internationella samfundet och att han därför inte var en legitim president, utan en usurpator. 

Och det trots ett valdeltagande på 46 procent, lägre än de senaste tre valen, men högre än i många andra latinamerikanska länder. Erfarna konstitutionsjurister menar att Guaidós tolkning är en hårdragning som det krävs en präktig dos okritisk välvilja för att svälja. Och det hade uppenbarligen Sverige och de andra. Sannolikt därför att USA viskat något om att det bara återstod en enkel transportsträcka innan Maduro var ute ur leken. 


Men så blev det inte. I dag är den venezuelanska oppositionens läge sämre än det var innan Guaidó dök upp. Nicolás Maduros sits är heller inte bra. Men det är han som har makten. Utan honom kan inte mycket göras.

Under tiden lider venezuelanerna helvetets kval. Den humanitära krisen blir allt mer dramatisk. Med två presidenter är det näst intill omöjligt med internationella hjälpaktioner. Den enda lilla trösten för de allt fattigare venezuelanerna är matlådan som kallas Clap och som Maduro en gång lanserade med den övermodiga parollen ”all makt åt Clap”. 

Clap-lådorna som är generöst subventionerade ska, enligt planerna, delas ut varannan vecka och innehålla 24 produkter, men de kommer oftast bara varannan månad och innehåller bara 13–15 produkter, inte sällan av tveksam kvalitet. Clap-lådan har aldrig varit tillräcklig för att mätta en familj. Och är det än mindre nu. Men det är det enda man har. Vilket också gör Clap-lådorna till ett formidabelt verktyg för social kontroll. Liksom för korruption. Och kanske är det här Maduro är mest sårbar.


En av dem som berikat sig på Clap är den colombianske affärsmannen Alex Saab. En mexikansk domstol anklagar honom för export av Clap-lådor från Mexiko för hundratals miljoner dollar. Lådor som innehållit föråldrade varor av undermålig kvalitet, och som fakturerats för mångdubbelt det reella priset.

Och Clap-lådorna är bara toppen av ett isberg. Alex Saab styr över ett spindelnät av företag som sträcker sig från Colombia och Venezuela över Miami och Europa till Mellanöstern och Iran. Han har sen många år omfattande kontrakt med den venezuelanska regeringen som rört de mest skiftande projekt och där överfaktureringar, undermåliga varor och rena luftaffärer är normala inslag.

Ett ihärdigt rykte hävdar att Alex Saab i själva verket är bulvan för Nicolás Maduro och hans närmaste krets med central uppgift att säkra de förmögenheter de samlat på sig. Så när Alex Saab i mitten av juni mellanlandade i Kap Verde med sitt privata jetplan på väg från Caracas till Teheran och, på Interpols uppmaning, greps av polisen, orsakade det snabbt närmast desperata protester från Caracas.

När och hur colombianen Alex Saab utsågs till venezuelansk diplomat är en statshemlighet.

Saab, försäkrades det, är speciell agent för den venezuelanska regeringen och har diplomatpass och därför också immunitet. När och hur colombianen Alex Saab utsågs till venezuelansk diplomat är en statshemlighet.


Oppositionen hoppas att Saab ska ställas inför rätta i USA och börja prata. Då kanske något kan hända. Men det är långt ifrån säkert.

Försvarsministern och arméchefen Padrino López bekräftade häromdagen Maduro sitt fulla stöd och försäkrade att ”oppositionen aldrig kommer att sitta vid makten så länge de väpnade styrkorna är revolutionära, anti-imperialistiska och bolivarianska som idag”.

Mot den bakgrunden är det inte särskilt svårt att begripa varför en stor del av oppositionen redan nu bestämt sig för att avfärda de parlamentsval som ska hållas i december som en fars. Men att tro att Guaidó och de 60 länder som stödjer honom har lösningen, liknar också en fars.


Att envisas med att stödja Juan Guaidó, som Sverige gör, är att klamra sig fast vid illusionen om en verklighet som inte finns. Men ska den humanitära krisen i Venezuela kunna lösas krävs det att verkligheten förändras och det kan bara ske om man utgår från den som den är, inte som man vill att den ska vara.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.