Mer sånt här!
Åsa Linderborg om en författare som inte tar ansvar för sina gestalter
Så har äntligen Karl Ove Knausgårds debutroman från 1998 kommit på svenska, Ut ur världen.
Den som läst Min kamp 4 känner igen historien om lärarvikarien som förälskar sig i sin elev. Där heter flickan Andrea och är sexton. I debutromanen heter hon Miriam och är tretton.
Bokens första del utspelar sig i ett vintrigt Nordnorge. Samhället räknar trehundra invånare, alla känner alla, skolpersonalen går på samma fester som elevernas föräldrar, eleverna stryker runt lärarnas hem.
Henrik Vankel är tjugosex. Han iakttar lekarna på skolgården, hur Miriam kryper in i en snögrotta. Hon är ett barn som koncentrerat betvingar ett mattetal med penna och suddgummi. I en annan stund får hennes ansikte en tonårig hårdhet. Skolflickorna tittar på Henrik i smyg, ”skolans sexigaste lärare”.
I sin fantasi förädlar han Miriam till ett slags prinsessa. Sen ligger han med henne. Sen flyr han.
Bokens andra del går bakåt i tiden, till Kristiansand 1964. Det är de olyckliga föräldrarnas historia. Den delen är inte lika originell, och därför lite för lång, men den ger en bakgrund till vad som format Henriks känsla av utsatthet. Pappaproblematiken från Min kamp finns redan här.
Sista delen är Henriks ungdomsår, som interfolieras med en nästan psykotisk dröm om ett familjeliv. Här borde Knausgård gått med lie över ordmassorna innan han satte slutpunkt.
Henrik Vankel har blivit avvisad och förödmjukad i hela sitt liv. Av pappa, farföräldrarna, kompisarna, lärarkollegorna, rektorn. Han tycker inte om andra människor, han inbillar sig saker om dem och drar sig inte för att åsamka dem smärre skador.
Han grubblar över det mesta (tyvärr också över världshistorien, det är plågsamt banalt här liksom i Min kamp). Han tycker han sjunkit så lågt en människa kan, när han förälskar sig i ett barn. Men han funderar nästan inget över Miriam, som för övrigt är förtjänstfullt löst tecknad.
Han tänker att Miriam känner tillit och förväntan, att det är hon som söker tillfället att bli förförd. Han funderar aldrig över maktrelationen mellan en elev med bäbismjukt pubishår och en dubbelt så gammal man, som dessutom är hennes lärare. Men det är just Henriks enögt, självupptagna blick som gör Ut ur världen så skönt provocerande.
Henrik har aldrig haft en ordentlig relation och är mer sexuellt oerfaren än utsvulten; det är inte i första hand kropp och hud han längtar efter, det är nåt annat. Miriam kan han kontrollera, eftersom han är vuxen och hon är ett barn.
Men det är ändå inte så enkelt. Hans kollega Henning konstaterar att tjejerna i den här åldern börjar bli läckra.
Ut ur världen och Min kamp har renderat Knausgård beteckningen ”litterär pedofil”. Att han är en sån där Kulturman som självbespeglar sin manlighet i en ung musa.
Det är en besvärande instängd litteratursyn som ligger bakom ett sånt utpekande. I skönlitteraturen har man privilegiet – vissa skulle säga skyldigheten – att fantisera om det mest förbjudna, testa gränser, utmana normer, skaka om läsaren. Slutscenen, som jag inte kan avslöja men som öppnar för alla scenarier, torde få många att rasa av moralpanik.
Jag vill ha mer sånt här. När Henrik tar av Miriam tröjan och hon sträcker upp armarna i luften som ett litet barn, vill jag skrika av lycka över en författare som inte tar ansvar för sina romangestalter.
Stilen är avundsvärt genomskinlig, som när Knausgård beskriver farföräldrarnas finrum: ”Möblerna jag var lite rädd för. De gapande tomma stolarna, pianot ingen spelade på.”
Ut ur världen knockade de norska kritikerna, Knausgård fick flera tunga priser och han jämfördes med namn som Hamsun, Proust och Dostojevskij. Och förutsägbart nog med Vladimir Nabokov. Med fyra tusen sidor Min kamp som facit, tror jag man måste säga att Knausgård skriver som ingen annan, och att han ägde sitt språk redan från början.
