Kritikern Greg Tate var tuffast på jorden

Han visste att det alltid är fel att ge människor vad de tror att de vill ha

Greg Tate (1957–2021) var kritiker i The Village Voice.

Den amerikanske kritikern Greg Tate dog häromdagen.

Du är förlåten om du inte vet vem han var. Men med sina texter för, främst, The Village Voice såg han under 1980- och 90-talen till att föra in afroamerikansk kultur i allmänhet och hiphop i synnerhet i – åh, vad jag egentligen hatar det här uttrycket – ”det kulturella finrummet”.

Essäerna i de båda böckerna Flyboy in the buttermilk och Flyboy 2 var och är visserligen stilbildande, men framför allt utgör de ett mål att sikta på för alla oss som längtar något mer vidsynt än ännu en litteraturdebatt.


I en essä, titulerad The critic who convinced me that criticism could be art i New Yorker från 2016 skriver akademikern och kolumnisten Hua Hsu så här: ”Greg Tates bästa stycken väsnades som en hel fest och pladdrade som en salong; överbefolkade med namn och referenspunkter som inte borde hänga samman men som ändå gjorde det.”

Framför allt var Greg Tate i rörelse, livet ut. Obesvärat rörde han sig mellan Don DeLillo och Bad Brains, mellan Kendrick Lamar och Basquiat.

Han var, kort sagt, tuffast på jorden.

Som lärjungen Ann Powers påpekar passar Tates beskrivning av Miles Davis lika väl in på honom själv: Koncentration, kondensation, iskall djärvhet.


Högst medvetet deltog Greg Tate aldrig i någon kör.

På sin höjd skapade han ett par.

Hans minne är bland annat vetskapen om att det alltid, alltid – rent kulturjournalistiskt – måste vara fel att ge människor vad de tror att de vill ha.

Relaterat till detta kom i veckan en undersökning av Sifo, beställd av den Sverigevänliga tankesmedjan Oikos: ”Folkviljan har talat: Svenska folket föredrar klassisk arkitektur framför modernistisk”.

Eftersom det än så länge finns en och annan ornamentbefriad byggnad i landet förmodar jag att Oikos betraktar detta som ett demokratiskt misslyckande.
Om civilisation är att servera sådant som vi redan vet att vi diggar, hela tiden, så visst. I tjugo år har nationalister gormat om att julen stulits av mörkhyade globalister. Men den som faktiskt såg SVT:s Lucia-sändning från Tällberg i måndags kunde konstatera att samtiden sällan varit så parodiskt konservativ. Där satt man, med lussekatt i hand, och väntade på att en gamling skulle hivas över ättestupan.


Det var inte riktigt så här jag föreställde mig framtiden.

Inte heller Greg Tate, gissar jag.

Därför lämnar jag den här kolumnen, årets sista, med en uppmaning: Leta upp Mississippi-konstnären Arthur Jafas videoverk The white album. Ingenting påverkade mig starkare eller mer i år. Det finns på Moderna museet i Stockholm, en statlig byggnad med avskalad fasad, helt baserad på världens finaste adjektiv.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.