Konsten är ofri och slavmoralen regerar
Höj blicken – det är kulturens oberoende det handlar om
Mer moral. Det var vad Expressens kritiker Victor Malm lite oväntat efterlyste häromdagen, som ett svar på de senaste årens autofiktiva litteratur, det vill säga det numera ganska välbekanta fenomenet att skönlitterära författare (Knausgård, Norén, Lundell…) skriver om verkliga människor. Eftersom inte alla människor vill bli litteratur, samtidigt som trenden inte tycks avta, har förlagen tydligen ett växande behov av juridisk rådgivning.
Att fenomenet är intressant har Malm förstås rätt i. Utöver det har jag svårt att följa hans resonemang. Vad är det för moral han längtar efter? Saken blir inte enklare om man backar till vårens debatt om Yasin, där Malm var en av de mest ihärdiga debattörerna: ”när opinionsbildare oroar sig för att rapkonsumenten i gemen är en Emma Bovary vars världsbild och moral utsätts för fara av den dekadenta musiken ska vi bara skratta åt dem” skrev han i ett av sina inlägg. Så det som var skrattretande i våras har nu blivit en bristvara? Eller: det som är skrattretande i en gangsterrapkontext, är välbehövligt i autofiktionen? Eller är det bara så enkelt att Malm har ändrat sig?
Den sortens inkonsekvens behöver nu inte vara ett problem. Man kan mycket väl tycka att den omdebatterade tv-serien Den osannolika mördaren är problematisk av moraliska skäl, medan Yasins hits inte är det. Eller tvärtom. Kritik handlar inte om principer.
Men förvirringen och all inkonsekvens är intressant i sig. Jag tänker på alla dessa krönikor och debattinlägg som under det senaste året har skrivits om Yasin, Lars Vilks, Einár och så vidare. Ska deras verk fördömas eller försvaras? Verk och person? Skilj dem åt! Mer moral? Eller mindre? Mer! Mindre! Välkommen att tycka – så länge du är tvärsäker.
Vilken partiföreträdare skulle inte beskriva sina kulturpolitiska ideal som frihetliga? Vems moral är inte god?
Någon gång bör man i stället försöka höja blicken. Vad man i så fall möjligen kan få syn på är att dessa debatter är symptom på en mer omfattande förändring. Vi befinner oss i ett skede där det blir alltmer oklart vad konst, i vid bemärkelse, egentligen är. Uttryckt i mer akademiska termer håller konstens autonomi, dess oberoende, på att luckras upp. Eller om man vänder på saken: det sätt på vilket konsten är förbunden med allt annat – med politik, etik, ekonomi, för att inte tala om alla möjliga subjektiva identiteter – är under radikal omförhandling.
I helgen gavs ett annat svar på den situationen, undertecknat av den avgående kulturministern Amanda Lind. Hennes bokslut på Svenska Dagbladets debattsida (28 november) rymde inte heller mycket till tvekan. Gång på gång upprepar hon att konstens frihet måste försvaras. Det är så klart utmärkt att en kulturminister tycker så (och den rapport, Så fri är konsten, hon initierade ska sannerligen ha beröm), men att ett slagord upprepas flera gånger är sällan ett tecken på dess substans. Snarare tvärtom.
Mycket riktigt kan man ana det villkorade i Linds ideal redan när hon uttrycker sin förhoppning om att också nästa kulturminister ”låter sig vägledas av frihetliga och progressiva värderingar, och har kraften att […] bjuda motstånd mot det högerkonservativa hotet”. Det är något i detta som inte går ihop. Konsten ska alltså lösgöras ”från politiska förväntningar”, samtidigt som konstens existens verkar vara avhängig av de progressiva och frihetliga värderingar Lind själv står för. Men varför skulle konst eller kulturpolitik inte få vara konservativ? Varför ska kulturpolitiken nödvändigtvis styras av progressiva värderingar? Vilken partiföreträdare skulle inte beskriva sina kulturpolitiska ideal som frihetliga? Vems moral är inte god?
Också i Karin Petterssons kommentar, här på sidan, till Linds avgång kan den tendensen skönjas: ”Sverige behöver en kulturminister som klarar att värna kulturens och mediernas frihet, och försvara den både mot sverigedemokrater och andra krafter.” När Dagens Nyheters Björn Wiman, tillfrågad av Ekot (29 november) om den kommande kulturministern, talar om vikten av att försvara de fria medierna som en viktig del av ”den liberala demokratin”, blir det synsättet ännu tydligare. Det är som om det inte går att värna kulturen utan att måla upp en yttre fiende, någon med andra värderingar än de egna. Nietzsche kallade det slavmoral.
I det perspektivet är det varken värderingar eller moral dagens kultur behöver mer av. Tvärtom. Vad som behövs är snarare en bättre förståelse av de materiella förutsättningar som i dag är i radikal förändring på kulturområde efter kulturområde (tänk Spotify, Storytel, Netflix…).
Med andra ord borde det talas mindre om konstens frihet, och mer om dess ofrihet. Vilket Karin Pettersson också gör: när hon kommer in på behovet av att reglera nätjättarnas verksamhet, eller på krav på egna skolböcker och skolbibliotek närmar hon sig det viktiga. Moralen får Expressen ta hand om.
