Popfeministerna hade fel om singelskapet

Gameandet, ghostandet och seriedejtandet av swipeskadade halvidioter är inte stärkande

I DN:s recension av min bok Kvinnomanualen hävdar Nina Björk att jag inte gifte mig av kärlek. För jag träffade min man i maj och vårt bröllop var i augusti samma år, jag var tjugofyra. Och så går det inte till, säger Nina tvärsäkert, och vill därmed underkänna mina resonemang om familj, relationer och problemen på den samtida sexuella marknaden.

Sin kärlek är en märklig sak att behöva försvara, efter sju år som gift och hittills tre gemensamma barn. Men på ett sätt är det sant att jag flydde in i mitt äktenskap, vårt bröllop var en händelse med ett tydligt före och efter. Jag kände ett behov av ett lappkast, ville komma ur en värld som kändes riggad till min nackdel, och min man hjälpte mig bort.

Vi var förälskade, beslutet att gifta sig var säkert riskabelt och fattades med magen. Men vårt bet gick hem, jag trivdes i äktenskapet som form. Jag hade sovit dåligt ända sedan min syster och jag slutat dela rum, men med min man vaknade jag inte längre på nätterna. Våra intressen var gemensamma på riktigt, att vara snäll mot honom var att vara snäll mot mig själv. Men Björk skriver att min kärlek är för funktionell, den är inte baserad på "unika individers egenskaper". Som att mottagaren för min omsorg, pappan till mina barn, skulle gå att byta ut lite hur som helst. Va? Är hon galen?

Det praktiska arrangemanget i äktenskapet stöttade dock det sköra. Det juridiska hjälpte till att stå emot egoismen som omvärlden annars belönade, vi hade på papper att den här relationen är upphöjd, att bandet är heligt. Jag hade ett akut behov av just det heliga. För om min generation sägs vara van vid otrygghet på arbetsmarknaden och osäkerhet på internet är det ingenting emot vad de står ut med i sina intimaste relationer.

Popfeministerna i generationen över sa att singelskap var empowering. Familj ställdes mot karriär, alla var överens om att nära relationer och självförverkligande var olika saker, i alla fall för tjejer. Men när jag såg mig omkring verkade sambandet vara det motsatta, stabila nära relationer verkade hänga ihop med andra sorters framgång.

Jag tyckte det lät som att megaindividualisterna försökte göra dygd av nödvändighet, av det som jag upplevt som en strukturell ensamhet. Såklart det inte var stärkande med gameandet, ghostandet, seriedejtandet av swipeskadade halvidioter. De flesta killar i min ålder var uppfostrade av spel och nätporr, droger och diagnoser ingick. Vet Nina Björk hur den världen ser ut?

Den akademiska sortens feminism som Björk representerar använder kön som ett teoretiskt begrepp. De praktiska problemen i pojke-flicka-dynamiken har de lämnat, alternativkostnaderna för teknisk och medicinsk utveckling skiter de i. Fattar de inte, eller har de gett upp?

För samtidigt, i skarpt läge, har Nina Björk gjort livsval som liknar mina. Hon har levt med en man i en familj, som hon till och med berättat att hon blivit försörjd av. Hon har inte låtit sina barn börja tidigt på dagis utan prioriterat sina närmaste och deras välmående.

Antagligen för att hon, precis som jag, har uppfattat det som ett liv som både känns moraliskt vettigt och personligen lyckoskapande. Varför underkännner hon när andra gör samma sak och försöker leva ett liv i kärlek?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.