Våldet mot kvinnor – det bara pågår och pågår
”Alla ska veta vem som dödade mig” beskriver brott med lägre status än gängvåld och termosbomber
Det blev ingen fröjdefull jul, och det blir heller ingen fridfull vår. De varma sommarmånaderna blir inte stillsamma och hösten knappast blid för när julen är här igen kan vi räkna hur många kvinnor som under året mördats av sina män: ett dussin.
Relationsvåldet pågår året om och i alla samhällsklasser. Som med alla utbredda fenomen är det väl beforskat: vi vet mycket om våldets mekanismer, om normaliseringsprocesser och nednötningsstrategier och komplexa psykologiska band som gör den våldsamma relationen så svår att bryta.
Klara är en av dem som drabbats, och hennes historia beskrivs av journalisterna Evalisa Wallin och Johannes Jakobsson i boken ”Alla ska veta vem som dödade mig” (Mondial). Titeln syftar på den dagbok som Klara började föra när hon tappat hoppet om att klara sig levande ur relationen med David.
Klara var ung, sårbar och formbar när hon träffade David – det är vanligt. I början överöste han henne med uppmärksamhet och komplimanger – det är vanligt. Sedan började han långsamt isolera henne, samtidigt som hans humörväxlingar och svartsjuka gjorde henne osäker och liksom ostadig i sig själv. Till slut slog han henne, oftare och allt hårdare, och då bröts hon ner ytterligare, tills uppbrottet kändes oöverstigligt.
Wallin och Jakobsson förklarar pedagogiskt processen med hjälp av intervjuade experter. Det är vanligt, säger experterna om det ohyggliga våld som Klara utsattes för, alla hot, maktspel och blåsningar: det är så här det går till.
Till det fysiska våldet hör det ekonomiska. David svindlade Klara på en betydande summa pengar, och hon tvingades betala ränta och el och vatten på ett hus som David bodde i medan hon själv delade akutlägenhet på hemlig ort med en annan livrädd kvinna. Hon tyckte det var sjukt och alla omkring henne höll med i sak fast tillade: det är så här det går till.
Varför finns inga fungerande system för den som drabbas av relationsvåld? Varför tar utredningarna månader eller år, och varför måste polis och åklagare pressas för att överhuvudtaget driva dem vidare? Varför finns inga rimliga rutiner för bodelningsprocesser och husförsäljningar när den ena parten måste hålla sig gömd från den andra? Varför måste den som lever i dödsskräck vara om sig och kring sig för att få det mest grundläggande att fungera – att köa till en lägenhet, att studera vid universitetet, att söka och få vård?
Relationsvåldet har låg status – det är svaret som Wallin och Jakobsson får när de frågar advokater och poliser. Hög status har gängkriminalitet, termosbomber i trappuppgångar och knarkaffärer. Låg status har Klara, som ständigt tvivlar på sig själv. Och då är Klara ändå en duktig medelklasstjej med höga betyg och siktet inställt på civilingenjörsexamen.
Julefröjd och knytnävsslag. Nyårsfest och våldtäkt. Vårnatt och struptag. Höstmorgon och magspark. Jul igen, hur många dog det här året? Varje år. Varje, varje, varje år.
Ibland sjösätts projekt, som Igor, ”I gemensam organisation mot relationsvåld”, som var ett samarbete mellan Södermalmspolisen och socialtjänsten i samma stadsdel. Det drog igång år 2021 och tanken var att polisen och socialtjänsten tillsammans skulle söka upp varenda kvinna som misstänktes vara utsatt för våld, eller där det redan pågick en utredning. Också förövarna skulle sökas upp. Gemensamt skulle myndigheterna, vars samverkansproblem länge varit kända, lotsa personer genom anmälningsprocessen eller till rätt del av socialtjänsten. Wallin och Jakobsson beskriver på återhållet rasande prosa att projektet blev framgångsrikt – och lades ner. Lärdomarna skulle ”in i linjen”, men hur det blev med det är högst oklart.
Klart är att polisen själva analyserat sjutton mordärenden från 2023 och 2024 och då konstaterat allvarliga brister. Det är polisens egen uppfattning att ”åtminstone ett par av kvinnorna som varit föremål för kartläggningen hade varit i livet idag om de brister som observerats i rapporten inte förelegat”. I fyra fall hindrade ”polisiära ageranden och uttryck” att risk för dödligt våld alls uppmärksammades.
Kanslisvenska för: polisen anstränger sig inte tillräckligt för kvinnorna, och det kostar liv.
Problemet är att ingen annan bryr sig tillräckligt heller. Systemet fallerar för att pressen på det saknas. Förändring kräver nämligen tryck underifrån – från allmänheten, riktat mot politiken, och från politiken tillbaka till myndigheterna. Kunskapen om våldet finns ju redan, det som saknas är viljan och resurserna att förebygga och hantera det.
Relationsvåldet är en nedåtgående spiral, varje steg in i relationen leder samtidigt nedåt mot fördärvet. Varje brist i systemet för att hantera relationsvåld gör det samtidigt mindre attraktivt att arbeta i – också det en nedåtgående spiral.
Det blev alltså ingen fröjdefull jul och det blir ingen fridfull vår, våldet pågår hela tiden i bakgrunden, följs upp pliktskyldigt, utvärderas och arkivförs.
Nästa jul kan vi räkna liken igen.
Podd: Konst- och scenkonståret 2025
