Israel utnyttjar spänningar i Syrien
Lika länge som diktaturen styrt Syrien, lika länge kommer det ta att ställa om
Efter Bashar al-Assads fall i december hörde jag en syrisk författare säga: ”Lika länge som diktaturen styrt Syrien, lika länge kommer det ta för syrierna att ställa om.” De senaste dagarnas våld i de södra delarna av landet är en påminnelse om just det arvet – 53 år av brutalitet och 14 år av krig mot den egna befolkningen har lämnat efter sig en våldspräglad mentalitet, där hämnd ofta är det enda svaret.
Landet är fragmenterat och många grupper är beväpnade. Och här uppstår dilemmat: Hur ska den nya staten kunna bygga tillit och få de olika väpnade grupperna att lämna ifrån sig sina vapen? Den starka stat som krävs existerar ännu inte, och den nya presidenten Ahmed al-Sharaa lyckas inte ens kontrollera de milisgrupper som är lojala med honom. Också de drivs av hat och hämndbegär.
Våldsmonopolet måste ligga hos staten annars riskerar man att få stater i staten. Som Hizbollah i Libanon.
Assadregimen fostrade flera generationer i misstro och byggde in splittring i statsapparaten. Samtidigt var Syrien också en minoriteternas diktatur – styrd av en familj från den alawitiska minoriteten. På ytan verkade dem gynna andra minoriteter. Men i efterhand vet vi att även det var en illusion.
Det finns undantag: Hittills har exempelvis syriska kurder ingått avtal om att integrera sina militära institutioner i den syriska staten. Men det här är en av förklaringarna till de konflikter mellan druser och beduiner som brutit ut under veckan.
Druserna har kvar sina beväpnade miliser och har satt upp checkpoints i utkanten av området för att skydda sig. Beduiner bär också vapen. Det krävs väldigt lite för att situationen ska eskalera. Och i Syriens fall stannar det aldrig på marken, det blir snabbt en fråga om stormaktspolitik.
Enligt Syrian Observatory for Human Rights attackerade beväpnade beduiner en ung drusisk man, en grönsakshandlare, vid en checkpoint längs vägen mellan Suwayda och Damaskus den 11 juli. Han blev rånad och misshandlad.
Lokala drusmiliser svarade på överfallet genom att kidnappa flera medlemmar av beduinstammarna.
Druserna är en arabisk-talande minoritet med omkring en miljon anhängare, främst bosatta i Syrien, Libanon, Israel och Jordanien. De har en egen tro med rötter i 1000-talets Egypten.
President Donald Trumps stora vision är att bygga en stark sunnimuslimsk axel i regionen, med Saudiarabien i spetsen. Anledningen är att kunna balansera Irans, Hizbollahs och Rysslands inflytande.
I Suwayda i södra Syrien utgör druserna en majoritet. Men liksom alla grupper i landet är de splittrade, och under inbördeskriget har de ofta hamnat i kläm mellan olika stridande parter. Sedan 2023 har området gjort sig känt för massiva demonstrationer mot Assadregimen, något som överraskade många, eftersom druserna tidigare hållit en låg profil.
Splittringen inom den drusiska gruppen har tidigare utnyttjats av Assad – i dag är det Israel som passar på.
Omkring 20 000 druser lever i Golanhöjderna som Israel ockuperat sedan 1967. De flesta där identifierar sig som syrier och har tackat nej till israeliskt medborgarskap.
Men de druser som lever inne i Israel är en viktig grupp som gör värnplikt och ofta tjänstgör i militären, därför vill Netanyahu behålla goda relationer med minoriteten även på den syriska gränsen.
Israels regering utnyttjar dock situationen för att spä på motsättningarna mellan olika grupper i Syrien. Druserna fungerar som en förevändning för att slå till mot syriska mål.
USA är inte nöjt med Benjamin Netanyahus agerande. President Donald Trumps stora vision är att bygga en stark sunnimuslimsk axel i regionen, med Saudiarabien i spetsen. Anledningen är att kunna balansera Irans, Hizbollahs och Rysslands inflytande. I det sammanhanget ses Syrien som en viktig partner.
Det var därför Saudiarabiens kronprins arrangerade ett möte mellan Donald Trump och al-Sharaa i Riyadh under Trumps senaste besök i Mellanöstern. Mötet var sensationellt eftersom det var första gången på 25 år som en amerikansk president träffade sin syriska motsvarighet.
I samband med mötet hävde USA sanktionerna mot Syrien vilka hade införts redan 1979, då landet svartlistades som statlig sponsor av terrorism, bland annat för sitt stöd till Hizbollah.
I utbyte förväntas Syrien normalisera relationerna med Israel och ansluta sig till Abrahamavtalen. Den nya regeringen ska samarbeta i kampen mot terrorism, hantera IS-fångar, utvisa militanta grupper och förstöra kemiska vapen. Den ska också hindra utländska krigare från att ta maktpositioner och hålla Iran borta från landet.
Man ska inte heller glömma Turkiet. Recep Tayyip Erdoğan är en stormaktsspelare och i realiteten den som har störst inflytande över utvecklingen i Syrien för närvarande. Israel vill inte att Turkiet ska bli för kaxiga och markerar detta genom att angripa Damaskus. Man vill påminna grannländerna om sin styrka och förmåga. I realiteten ligger väldigt lite makt hos syrierna själva och den nya regimen.
Men om Syrien någonsin ska resa sig måste grannländerna lägga band på sig själva och ge landet en ärlig chans.
