Vattenshowen – ett riktigt magplask
Cecilia Djurberg imponeras inte av Stockholms kulturfestivals storsatsning med Cirkus cirkör
När finansborgarrådet Karin Wanngård invigningstalade på Stockholms kulturfestival i tisdags skröt hon förtjust över att Cirkus cirkörs vattencirkus Aquanauts är festivalens största satsning genom åren. När jag en stund senare försöker se premiärföreställningen, som utspelar sig i Strömmen mellan Operan och slottet, är det tur att jag läst på i förväg så jag vet att det är en ”poetisk, hisnande berättelse om kärlek och gemenskap” jag bevittnar. För varken story eller poetiska detaljer går att urskilja från den åskådarplats jag lyckas få i trängseln.
Av de aviserade konstsimmarnas förehavanden noterar jag inte mycket mer än ledbelyst plaskande. Färgad rök lägger sig visserligen snyggt över det mörka vattnet, en brinnande båt glider in i bild och i en lyftkran hissas först ett fint ringtrapetsnummer upp, och sen föreställningens vackert glittrande finalformation, som ändå lyckas visa kärleksmötet mellan konstsim och luftakrobatik och är kvällens enda behållning.
I det svenska kulturlivet pratas enormt mycket om tillgänglighet, så även i Stockholms kulturfestivals program. Att då göra en så här påkostad satsning, gissningsvis med motivationen att investerade skattemedel kommer en stor publik till del, utan att tänka på om ens den fullt rörliga publiken med fullgod syn kommer att kunna se verket ordentligt är inget mindre än ett konstnärligt magplask. Varför inte en läktare där sikten är som bäst och varför inga storbildsskärmar?
