Blåsare med mirakelpipa – är bäst som sig själv
Nils Landgren en av jazzsveriges finaste röster
MUSIK Även jazzmusiker blir äldre och mjukare. Nu har väl Nils Landgren aldrig utmärkt sig för något spräcksound. Han är den blå rösten med den röda trombonen.
Men åren går och Landgren verkar känslomässigt mer påverkbar än någonsin. Han tar in dofterna från Östersjön, står och väntar för att inte missa magnolians blomning, följer med i sensommarens övergång till höst, registrerar en liten vindpust.
Och allt det där hörs, i en av jazzsveriges finaste röster. Det vilar en förbryllande lätthet i hela hans musicerande som cirklar kring de mest komplexa ting; kärlek, skönhet, natur. Alltsammans i skickligt genomskinliga arrangemang av Johan Norberg på nya cd:n Eternal beauty (ACT).
Broken wings, One frozen moment, Love is real … ja, ja men det är Landgrens eget bidrag Love of my life som sätter nivån.
Jag tänker på Chet Baker, trumpeteraren som lite otippat visade sig ha en av musikvärldens läckraste röster. Så snart han började sjunga My funny Valentine blev han åter den snygge James Dean-kopian från 1953. Ett mirakel skedde varje gång.
Detsamma med Nils Landgren. Där andra försöker väva in mängder av toner väljer Landgren att vara sig själv.
