Festen som kom av sig
Polisens ingripande vid Ortens bästa poet väcker frågor
I söndags avgjordes estradpoesi-tävlingen Ortens bästa poet, ett event som så gott som alltid möts med gull eller tystnad i de stora tidningarna, även här, men som drar mycket publik och gärna omnämns som typ ett ”fint initiativ”, även om man som sagt inte är där själv. Inte jag heller. Farhiya Feysal vann den individuella klassen.
Men det som fått mest uppmärksamhet är några filmer som fått spridning i Rinkebys tunnelbanestation, efter tävlingen. Där syns trygghetsvärdar, ordningsvakter och poliser köra ut ett stort antal ungdomar från stationen, samt att de omhändertar två killar. Baserat på filmerna är det svårt att säga något särskilt. Om det nu var så att ungdomarna raised hell inne på stationen, ja, då är det väl ett rutinmässigt ingripande. Det finns dock andra saker att säga.
Jag pratar i telefon med Barakat Ghebrehawariat, som var med i tunnelbanan. Han har också suttit i juryn under tidigare upplagor av Ortens poet. Sammanfattningsvis förklarar han situationen såhär: Han och några vänner från festivalen skulle åka in till stan, gick förbi spärrarna där en ordningsvakt påstod att de hade plankat. Barakat tyckte att vakten hade en aggressiv ton. Därifrån eskalerade situationen från noll till hundra, och det är väl där någonstans som mobilkamerorna sätter igång.
Barakat är uppväxt i Tensta, bor nu på Södermalm, och jobbar med frågor om inkludering i samhället. Han säger att han har en hjärna och erfarenhet som instinktivt reagerar oroligt på poliser. Det finns ett mått av uppgivenhet i hans röst, han säger sig vara nästan känslomässigt avtrubbad av att hantera anklagelser, trots att han inte är dömd för ett enda brott, har aldrig i livet blivit lagförd.
Han märker hur frågan om ingripandet redan svängt till en fråga som lyder: Men plankade ni då? Narrativet handlar därifrån om att han i försvarsställning ska försvara att ingen plankade.
Jag har plankat. Vid enstaka tillfällen, och regelbundet i perioder utan pengar. Jag har aldrig blivit bemött på sättet som visas i filmen, jag har också varit på bokmässor och uppläsningar där polisen inte direkt haft samma utryckningsberedskap. Rättare sagt, att detta skulle hända vid Rönnells är otänkbart.
Till DN säger polisen att den höga polisnärvaron under helgen beror på att många anser Rinkeby vara otryggt.
Och där krockar onekligen två perspektiv – på ena sidan rapporter om ökat våld, no go zones, en högljudd önskan om fler poliser, på andra sidan ett fredligt poesiarrangemang som sägs vara trakasserat. Ortens bästa poet lägger nu ner sin verksamhet. Det ska tilläggas att nedläggningen inte beror på händelsen i tunnelbanan, utan främst på grund av bristande finansiering.
Det är oundvikligen polisen som bär yttersta ansvaret för att skapa en bättre relation i den polarisering som råder. Problemet är gammalt och finns överallt: Vilka upplever att ordningsmakten skyddar, respektive bestraffar. Det finns snuthat och rädsla – ibland befogat, ibland obefogat. Och det finns ingripanden från polisen, ibland befogade, ibland svårt att se som annat än grundade i rasistiska fördomar. Det svåra är för både polisen och allmänheten, att urskilja vad som är vad. Poliserna kan motivera aktioner med att man letar efter något/någon, så även i helgen. Men den som är föremål för misstanken ser något annat.
– Den enskilda kan inte belägga svart på vitt varför den återigen blivit stoppad. Men den samlade erfarenheten gör att händelsen kopplas samman med hudfärg. De poliser som velat svara på mina frågor gillar inte att prata om rasprofilering, men är väl medvetna om problemet med att individer som bor i vissa stadsdelar kontrolleras i högre grad, säger Leandro Schclarek Mulinari, i en intervju med Expressen (18/6 -17).
Barakat säger att de blev orättvist behandlade bortom tvivel, och han är övertygad om att rasifiering är underliggande orsak. Han är rädd att situationer som dessa lägger is på en redan frostig stämning. Men han betonar också att han genuint vill förstå polisens agerande och har inte fått gehör. Han försöker intala sig att hans otrygghet med poliser och ordningsvakter är baserad på egna erfarenheter. Något som gäller honom, inte alla.
– Men jag blir ofta påmind om motsatsen. Våra kroppar kodas som kriminella.
Det är en laddad fråga som pendlar mellan samhälle och individuell upplevelse där det sällan finns konkreta bevis. I det samhället finns nu en poesifestival mindre.