Kultur

Ingen vågar fantisera om det nya samhället

Det är löjligt att drömma om överflöd – men fler måste föreställa sig en värld efter omställningen

Av: 

Rasmus Landström

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Varför skrivs det så få utopier i dag? Det kan framstå som en märklig fråga. Nyligen meddelade segervissa ministrar på COP-26 att 1,5-gradersmålet lever – för att sedan gå hem och planera 800 nya kolkraftverk.

I en sådan värld tycks det snarare som vi gläntar på Pandoras ask, där fasorna stampar i sina spiltor. Den som vill ha mardrömsscenarion behöver inte leta: bilder av värmeböljor, sjunkna kuststäder och döende korallrev översvämmar samtidskulturen. Men inte ens i den grekiska myten var allt kolsvart: när alla fasor flugit ut ur Pandoras ask lämnades hoppet kvar. I samtiden ser vi inte mycket av det.

Att det har blivit så är olyckligt. I dag lever vi i en tid när klimatförändringarna inte bara tvingar oss att tänka på framtiden, utan ställa själva framtidsscenarierna i centrum för vår samhällskritik. Att det fått den dystopiska genren att blomstra är knappast konstigt – men var är alla utopier? Utopin är hoppet om en förändrad framtid, vilket vi mycket väl kan känna samtidigt som vi fruktar det värsta.

Visserligen avfärdade han sina föregångare – de ”utopiska socialisterna” – som flumputtar, men det marxister ofta glömmer är att det var en metodologisk kritik

Faktum är att utopier ofta innehåller en inbyggd dystopi. I bland uppstår den i kontrasten till den omgivande världen – i bland har drömsamhällena i sig mörka stråk. Från Thomas Mores Utopia (1516) minns de flesta den klotrunda ön där befolkningen lever i sämja och alla har sex timmars arbetsdag. Men den första tredjedelen av boken är något helt annat: en infernalisk beskrivning av tillståndet i England, där den första privatiseringspolitiken tog form. På så sätt bygger Utopia, med Rebecca Solnits ord, ett ”paradis i helvetet”.

I den socialistiska traditionen har utopin alltid utgjort en krypgrund. För den som läser Marx samtliga skrifter är det fullt möjligt att pussla ihop en utopi – eller i alla fall en science fiction-novell om ett humanistiskt samhälle. Visserligen avfärdade han sina föregångare – de ”utopiska socialisterna” – som flumputtar, men det marxister ofta glömmer är att det var en metodologisk kritik. Problemet var inte att författare som Fourier drömde om en harmonisk framtid, utan att han bortsåg från vilka krafter som kunde skapa drömsamhället. Som Sven-Eric Liedman visat i sin magistrala biografi över Marx blir hans kritik av kapitalismen obegriplig om man bortser från visionen om ett ”icke-alienerat samhälle”. En framtid där människan kan jaga på förmiddagen och filosofera på eftermiddagen flammade i horisonten, genom hela författarskapet.

En vanlig kritik mot utopin är att den skildrar statiska samhällen eller lyckoriken utan motsättningar. Det må vara en rimlig anklagelse mot More, men att angripa hela traditionen för detta är ungefär som att gnälla över att dikter alltid måste rimma. Redan under 1890-talet började utopiska författare som William Morris frångå ”utopin som planritning”, för att i stället utforma böcker som byggde in klasskamp och spänningar.

I en upphettad värld är det löjeväckande att drömma om flärd och överflöd. Men att fantisera om ett samhälle som faktiskt lyckas ställa om – är det så orimligt?

Kanske skulle man kunna säga att utopin gick från att vara en planritning till en infrastruktur för den samhällskritiska tanken. På 1970-talet skedde ytterligare en förskjutning, då den ”kritiska utopin” föddes med böcker som Ursula K. Le Guins De obesuttna, Marge Piercys Kvinna vid tidens rand och Joanna Russ Honmänniskan. Dessa författare skildrade feministiska, queera och antirasistiska framtidssamhällen, som på intet sätt var fulländade. I Le Guins De obesuttna upprättas en anarkistisk utopi på månen, där man avskaffar krig och klassmotsättningar. Samtidigt lider samhället av stagnation och missväxt.

I en upphettad värld är det löjeväckande att drömma om flärd och överflöd. Men att fantisera om ett samhälle som faktiskt lyckas ställa om – är det så orimligt? Själv har jag sökt med ljus och lyckta efter författare som skildrar en lyckad omställning, men de lyser med sin frånvaro. Handlar det om den utbredda undergångsstämningen? Inte nödvändigtvis. Som utopiforskaren Ruth Levitas konstaterat ställer sig känslan av nedgång och förfall inte i vägen för det utopiska tänkandet. De kritiska utopierna på 70-talet skrevs mot en bakgrund av oljekris och stagflation.

Däremot, påpekar Levitas, kan fatalismen göra det. När vi ständigt får höra att vi måste ”lära oss dö i antropocen” (Roy Scranton) och att vårt enda hopp står till att plantera träd (Jonathan Jeppsson) stängs horisonten. Utopia – som en kollektivisering av drömmen – ersätts av postapokalypsen. Dessutom bortser uppgivenhetens profeter från den kritiska utopins mest grundläggande premiss, om att det alltid kommer finnas ett val. En värld som är 2,4 grader varmare är mycket bättre än en 2,8 grader varmare.

Sedan årtionden tillbaka vet vi exakt hur vi ska ställa om samhället, med hjälp av sol, vind, vildmark och trädplantering. Den kritiska utopin ligger som ett magnifikt obrukat redskap i författarboden. Nu kanske någon säger att detta är ett ämne för fack- snarare än skönlitteraturen. Men skulle inte en maffig kollektivroman – i Steinbecks anda – om en Green New Deals alla fram- och motgångar vara ett utmärkt romanämne, så säg?

En författare har dock fattat detta, och han heter Kim Stanley Robinson. På sistone har hans bok Ministry for the Future blivit omskriven på svenska kultursidor – men Robinson har ett rikt tidigare författarskap. Han skriver kritiska utopier om ekologiskt hållbara samhällen och bygger just ett slags ”paradis i helvetet”. I trilogin Science in the Capital (2004-2007) gestaltar han en värld där den gröna tekniken föder en revolution. I New York 2140 (2017) kontrasterar han visionen och skildrar ett samhälle som ställt om – men bevarat nyliberalismen. Och i Ministry for the Future (2020) gestaltar han en omställning, med allt från geoenginering till en Green New Deal. Boken är så detaljerad att den kan användas som en handlingsplan för klimatrörelsen.

Robinson räknas ofta till science fiction-författarna, men det man förstår när man läser honom är att detta – detta – är vår tids stora realism. Vardagen i den upphettade framtiden skildras så kalejdoskopiskt att alla borgerliga klimatromaner framstår som gravt inskränkta. Eller som Robinson själv har formulerat det: ”Den som vill skriva om vår värld nu gör bäst i att skriva science fiction. Annars kommer hen framstå som nostalgisk, förvirrad och sakna djup i sina iakttagelser”. På så sätt sätter han fingret på det som är så magnifikt med utopin: den främmandegör vår värld – för att tränga djupare in i den.

Dessutom har han begripit att när vi står inför katastrofala klimatförändringar lyser utopins primat om ett bättre planerat samhälle lika klart som landet där grillade sparvar flyger in i munnen lyste under medeltiden. Kanske skulle man kunna sammanfatta hans författarskap med att travestera Gramsci: dystopin är intellektets pessimism – men utopin är viljans optimism.

ANNONS

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Extern länk från Aftonbladet

Beställ här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Jag ser på allt oljedrivet som på en alkoholist

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Kim Stanley Robinson

Jonathan Jeppsson

Klimatförändringar

Antropocen

Dystopi

Science fiction

Böcker