Nostalgi – från sjukdom till politisk kraft
Caroline Hainer om riskerna med det ständigt ökande tillbakablickandet
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2019-04-05
På 1600-talet sågs nostalgi som ett sjukdomstillstånd.
I dag är det annorlunda. Nostalgi har blivit en politisk och kulturell kraft.
När britterna 2016 röstade om huruvida de skulle lämna EU eller inte, använde de som ville ut bilden av det gamla, pampiga imperiet som en gång var som tungt argument. En lyckad strategi – Brexit-supportrarna vann.
Trump vann USA:s presidentval med ett löfte om att göra landet ”great” igen. När exakt USA verkligen var ”great” har han aldrig kunna redogöra för, trots att han fått frågan flera gånger.
För det är inte ovanligt, när det gäller nostalgi, att tiden vi längtar tillbaka till faktiskt aldrig funnits. Snarare handlar det om en modererad föreställning om hur saker och ting var.
Det är det som gör nostalgi så starkt och det är därför nostalgi fungerar som kulturell (marknads)kraft. Facebook väljer ut fotominnen åt oss och säger ”Se tillbaka på det här”. Instagram har fått oss att posta gamla minnen en gång i veckan under hashtagen #TBT (Throwback Thursday, minnestorsdag).
Spotify gör listor åt oss med musiken som vi spelade mest förra året och uppmanar oss att ”ta en liten tur längs minnernas allé”. Ja, bara ett år tillbaka räknas som en nostalgisk tillbakablick när företag ska skapa stämning.
Och de lyckas. För när nostalgi delas så växer den och blir till en kollektiv minnesbild. Som i fallet med Brexit och Trump. Det är bara det att minnena är falska, eller i alla fall inte kompletta.
Det vet alla som tänkt tillbaka på ett gammalt förhållande med varm längtan och bekvämt filtrerat bort alla de dåliga bitarna som gjorde att förhållandet sprack. Med andra ord: nostalgi tenderar att bli ensidigt.
Att säga att det var bättre förr, som två tredjedelar av européer gör enligt en tysk undersökning (Bertelsmann Stiftung, 2018) är att se förbi de framsteg som skett för i synnerhet folk på marginalen. De kanske inte längtar tillbaka lika mycket till en tid då kvinnor inte hade rösträtt, abort var olagligt och homosexualitet en sjukdom.
Storbritannien var en gång ett stort imperium, javisst, men det kommer aldrig någonsin kunna bli det igen, och sannerligen inte bara för att det drar sig ut ur EU. Och skulle Indien och de andra kolonierna sörja för det? Just det, Storbritannien var ju ett imperium på bekostnad av andra länders frihet. Den lilla detaljen ja.
För vi kan ju inte backa tiden, vi kan inte hejda utvecklingen – och tur är väl det. Vem vill vara samma person de var för tio år sedan? Kroppsligt möjligen, men är inte vår strävan att utvecklas, att bli bättre?
Nostalgi i all ära, men det bästa sättet att använda den på är att låta historien visa hur vi går framåt i stället.
