Hotet är inte AI – det är den osofta ekonomin
Även tv-branschen har gigifierats men manusförfattarna har åtminstone ett starkt fackförbund
”Chat-GPT har inte haft ett barndomstrauma” står det på en skylt. Det är en manusförfattare i New York som håller i den. De strejkar nu, vilket kanske är svårt att förstå. På håll skulle man kunna tro att vi lever i dramats gyllene era. Men det är lite som att säga att vi lever i taxins dito, med ”pigga utmanare” som Uber och Bolt. För även skrivet drama har genomgått en gigekonomins metamorfos. Till skillnad från de stackars app-satarna som måste köra 80 procent längre för att tjäna lika mycket som en anställd chaufför i ett vanligt taxibolag, är manusförfattarnas fackförening stark och larmar nu när villkoren drastiskt försämrats i takt med att strömningsbubblan spricker.
Så har det inte varit hela tiden. Jag minns när jag jobbade på produktionsbolag. En sorglös tid, eller beror på vem du frågar, metoo hade inte skett och olika mediemän hade för vana att bära runt på mig på frukostmötena där vd:n visade färska siffror från staterna: nu vill alla ha drama!
Även manusförfattarna har drabbats av den nya generaliserade AI-ångesten
Efter det exploderade antalet streamingtjänster. Visst Netflix, men också 17 till, från Peacock till Disney+ osv. Konkurrensen ökade och för att hålla kvar tittarna måste nya shower komma hela tiden. New York Times rapporterar om strejken att det förra året producerade 500 scripted shows. Det är extremt många. För tio år sen var det 250. Enter ekonomisk kris och i april förra året förlorade Netflix prenumeranter för första gången. De stora bolagen har sparkat tusentals människor.
Strejken som råddas har också på agendan att AI inte ska utföra och lönedumpa författarens jobb. Det är ingen slump att strejken äger rum just nu, i AI:ns blomstrande vår. Även manusförfattarna har drabbats av den nya generaliserade AI-ångesten. Rädslan för det okända som annars är reserverad för invandrare: de tar våra jobb och fruar.
Men liksom xenofobi à la SD handlar AI-rädslan egentligen inte om sin projektionsyta. Utan att förändring är svårt att abstrahera. Det går liksom inte att se framför sig framtiden för vad den är.
När det var manusstrejk 1988 började skrivet drama till slut sina i burkarna. I kölvattnet av det föddes realityn. Tv-serien ”Cops” blev det första oskrivna dramat. Nu i efterhand är det svårt att rakt av säga realityn var en bra uppfinning, men den var tvungen, om ni minns ordspråket.
Det är också ett mer befriande sätt att förstå utveckling. Utifrån materiella omständigheter snarare än skräckfantasier.
Om man skulle tillåta sig att se tillbaka på historien för att förstå framtiden, kanske AI-hotet snarare rör sig om bildandet av en ny genre. Robotdrama? Som inte springer ur dysfunktionell familj? Bergman gråter i sin grav. Men vi får se.
Kvinnan med skylten behöver inte oroa sig för AI:n i sig, utan för det gamla vanliga – människor som vill tjäna deg på ett osoft sätt i en osoft ekonomi.
