Ett avkok på Bibeln, kryddat med hiphop

Poeter: Låt er inspireras av Ragnar Thoursie i stället för Amanda Gormans dikt

Magnus Ringgren läser ett urval beställningsdikter från arbetarrörelsens historia, bland annat Ragnar Thoursies ”Sundbybergsprologen” och finner en del samhörighet med Amanda Gormans ”The hills we climb”.

I Det enda som är bra poesi i Amanda Gormans dikt Berget vi bestiger är ett bibelcitat från profeten Mika i Gamla testamentet: ”Var och en ska sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen ska hota honom.”

Berget i dikten är resans mål och mödans mening – den ljusa framtiden. Det materialiseras i Capitol hill som bara fjorton dagar tidigare var i händerna på Mörkrets furste. Bibelreferenserna är självklara: den vita kongressbyggnaden är Sions tempel. USA-mytologin står på stadig kristen grund. Kapitolium är också det himmelska Jerusalem i jordisk skepnad.

Historien är inte berättelsen om fallet från en forntida guldålder till en samtid av lera och järn. Den må vara en ökenvandring, en exil, men den leder hem till Gudsriket. Hoppet finns i uppbrottet, upproret, tempelbygget.

Och visst känner också vänstern igen sig här: ”Från mörkret stiga vi mot ljuset.” Vänstern har lånat sin utvecklingstanke från den judiskt-kristna sfären. Jag har letat lite i den svenska arbetarrörelsens poesitradition – den är inte särskilt omfattande, det ska gudarna veta – efter den där ljusa staden.


II Amanda Gormans dikt framfördes vid president Bidens installation den 20 januari i år. Den ser sig själv som en prolog till en ny epok.

Prologer och epiloger måste vara nyttiga, ha ett syfte. De är skrivna för ett speciellt tillfälle, i ett utpräglat retoriskt sammanhang. Kring dem måste det finnas efterklang, arkitektur eller fri rymd med goda ljudanläggningar. Tegnérs Epilog vid magisterpromotionen 1820 framfördes vad jag förstår i Lunds domkyrka. Ragnar Thoursies Sundbybergs-prologen lästes av den då uppburna skådespelerskan Margit Rosengren i Sundbybergs kyrka på nyårsafton 1950.

Prologen är en stämgaffel för något som skall komma. Det är invigningens konst, en poetisk fanfar. 

Epilogen fångar i stället upp och fördjupar en efterklang. Tegnérs dikt med dess märkliga legering av idealism och upplysningstänkande var avsedd att klinga i de nypromoverade magistrarnas sinnen för resten av deras liv. Så blev det säkert också därför att dikten är så bra.

Kring arbetarrörelsens prologer till kongresser och invigningar får vi tänka oss en lite torrare ljudmiljö. Några av dem samlades i boken Prologer från 1971. I Birger Normans prolog till 50-årsjubileet i ”Kramfors nedre socialdemokratiska arbetarekommun” från 1955 hittar man en parallell till Amanda Gormans berg: ”Vattnet droppade från årbladen / när vi nådde Frälsningens berg.” Jag kan inte Kramfors, men det tycks syfta på en kyrka byggd i traktens timmer vid förra sekelskiftet. 

Norman var en av arbetarrörelsens få kristna intellektuella, och det är naturligt för honom att också tala om ”Galiléens land” som ett jordiskt paradis i Ådalen – man kan tänka sig profeten Mikas fikonträd där. När dikten når sin nutid talar den inte om ett slutfört samhällsbygge: ”Denna tid är uppfyllelsens. Men också / hungerns.” Vandringen mot det symboliska frälsningsberget i vänstertappning fortsätter.


III Precis mitt i det poetiska 1900-talet står Ragnar Thoursies dikt till invigningen av Sundbybergs centrum. Detta är en text att ständigt återvända till. Den har en tyngd och innebördsrikedom utöver det vanliga. Och den var nog lite för bra för att platsa i prologboken från 1971.

Thoursie hade en bakgrund hos Jehovas vittnen, en sekt som tror att 144 000 troende skall överleva den yttersta domen och bilda ett idylliskt och perfekt jordiskt hinsides samhälle. Sundbyberg hade bara 24 000 invånare 1950 – det dubbla i dag – men en nyans av frälsningens stad kanske finns i hans bild av det växande Sundbyberg: ”Som sprängd ur bergskristall syns staden glimma”. Det låter som i Uppenbarelsebokens sista kapitel.

Men Sundbyberg är ingen himmelsk stad. Dess invånare är vanligt folk, arbetare på väg hem från nattskiftet. Thoursie begrundar ”den stora lyckan / att en egen liten vrå besitta”. Det allmänna betonas: ”så begraves ensamhet i levande gemenskap”. Det medeltida mörkret ersätts av en stad vars ”ljus slår upp mot rymdens ensamhet”.


IV Det hade hänt en del både med skala och arkitekturideal när Stig Sjödin skrev om grannstaden Solna femton år senare. Åter en centruminvigning. Sjödin tycks till en början inte trivas i det nya: ”Jag främlingsfrös och rös.” Han ser en ”ritbordsdröm” som trots allt ger plats åt det mänskliga, åt färgerna och ljusspelet.

Stadens hjärta och ”Tintomaras skog” har trots allt överlevt in i det moderna. Linjalernas män har gjort så gott de kunnat. ”Skyltdockan i klänning med snitt från Paris / håller i den livlösa handen en ros, / du kan känna den dofta genom rutan.” En svag klang av utopi dröjer sig kvar i den stad poeten instinktivt ryggar tillbaka inför. Lite rymdglans finns också här i glasfasaderna.

Det verkar som om Stig Sjödin förutsåg vad som snart skulle hända. Skriet från de svenska förorterna började ljuda under vänstervågens år kring 1970, och det har som vi vet blivit allt starkare. Modernitetens kristalldrömmar har flyttat till de gamla stadskärnorna, och de är inte byggda för skiftarbetare.


V Ragnar Thoursies dikt har haft en väldig efterklang i svensk poesi från Tomas Tranströmer till Tobias Berggren. Arbetarrörelsens bruksprologer är däremot bortglömda, med viss rätt.

Också Amanda Gormans dikt är ett lättglömt beställningsjobb. Den är ett avkok på Bibeln och Walt Whitman kryddat med hiphopens poetiska grepp. Progressiva poesiläsare bör se över sina kvalitetsbegrepp innan de höjer den till skyarna.

Den diskussion som uppstått kring vem som får översätta texten är skapad av författarens skickliga agenter för att få den lilla boken såld. Om man vore konspiratoriskt lagd kunde man tänka att bråken skulle dra bort blicken från originalet. Jag hoppas verkligen att svenska poeter inte får för sig att Berget vi bestiger är värd att efterbilda. Titta på Thoursies prolog i stället!

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.