Svart dag i Vita huset
Göran Greider: Donald Trump är resultatet av 30 års doktrinär marknadsliberalism
För mer än fyrtio år sedan, under pågående Watergateskandal och mot slutet av ett omoraliskt krig i Vietnam, skrev Paul Simon sina underbart sorgsna rader i American tune:
”And high up above
my eyes could clearly see
the Statue of Liberty
sailing away to sea”
Den sången har jag spelat den senaste Trumpveckan. Den fångar känslan av ett officiellt Amerika som många plötsligt har svårt att känna minsta samhörighet med. Och det är fascinerande att se hur borgerlighet och liberaler i Sverige och världen nu ser sin världsbild kantra när USA:s anseende sjunker; påminner de inte om maoisterna som plötsligt såg Kina bejaka kapitalism? Vem ska man nu lita på?
Nyss sansade människor beter sig helt förvirrat: När det inte går att lita på USA:s president så måste vi alla fall lita på CIA, världens mäktigaste underrättelsetjänst, trots att organisationen har otaliga statskupper, övergrepp och felaktig information (Irakkriget) på sitt skuldkonto. Men CIA bråkar i alla fall med Trump, den ovärdigaste presidenten i USA:s historia. Liberal amerikanism har hittat en annan institution än presidentmakten att ty sig till.
Nej, jag tycker inte det är svårt att förstå att Trump snart sitter där i Vita Huset; hans seger var chockerande men knappast förvånande. Han är det slags högerpopulist som alltid riskerar att dyka upp när inget etablerat parti längre kanaliserar missnöjet i en alltmer avreglerad, otrygg och ojämlik kapitalistisk värld. Jag brukar säga att bakom varje högerpopulist står en ovetande marknadsliberal. Amerikansk populism, ständigt pendlande mellan höger och vänster, har en lång historia: Från Peoples party som mot slutet av förrförra seklet organiserade fattiga farmare mot järnvägsmonopol och ett manchesterliberalt Washington som vägrade ge minsta hjälpande finger till utsatta bönder – till trettiotalets USA då den auktoritäre vänsterpopulisten Huey Long drev på en mycket motvillig Franklin D Roosevelt att sjösätta en New deal som delvis riktade sig mot mäktiga banker och de allra rikaste.
Populismen får vi känna av när något har gått riktigt fel i våra samhällen. Den kommer efter djupa kriser – börskraschen 1929, finans-kraschen 2008 eller eurokrisen något år senare. Ibland går den till vänster, som Podemos, ibland till höger som i fallet Donald Trump (och tidigare Ross Perot, Pat Buchanan eller Georg Wallace). Under perioder när politiker aldrig lovar någonting, därför att de accepterat dogmatiska budgetrestriktioner eller överlämnat investeringsbesluten enbart till marknaden, kliver populismen fram och avger löften. Därmed blir den en ohanterligt omstörtande kraft i tider då den politiska kulturen ständigt försöker lära väljarna att skruva ner sina anspråk nästan till noll.
Donald Trump är en motsägelse. Han förkroppsligar nyliberalismens idé om politik när han vill ersätta den med antipolitik, med ”the art of the deal”, alltså affärsskicklighet och inte ideologi. En före detta vd för ett oljebolag tar nu självklart hand om utrikespolitiken.
Samtidigt rider Trump på den våg av missnöje som pressade medelamerikaner och många arbetare känner. Men kom ihåg: det är inte ”globaliseringens” förlorare bland arbetarklassen som la sina röster på Trump – det var kapitalismens förlorare. Och det är en jävla skillnad, ty kapitalismen har i motsats till det konfliktfria begreppet globalisering en minoritet av svinrika vinnare. De översta procenten i USA har tjänat enormt på de avregleringar, skattesänkningar och försvagandet av fackföreningar som skett sedan åttiotalets Reaganera – medan vanligt folks levnadsstandard stått stilla.
Absolut frihandel är sedan länge, från Nafta till TTIP, det heligaste mål som västvärldens eliter håller sig med. Nationalisten Trump gjorde det som Hillary Clinton aldrig förmådde, eller ville: tala om det pris för frihandeln som många amerikaner betalat i form av ödelagda bygder och förlorade jobb. Att lite lägre, men mer klimatvänlig tillväxt genom en mindre fri världshandel vore bra för planeten är i dag en förbjuden tanke. Och nu, efter Davos, ser det ut som om diktaturen Kina i stället välkomnas av eliterna som frihandelns väktare i världen.
Demokraterna i USA har mist kontakten med den breda arbetarklass där lägre medelklass och givetvis även minoriteter med de sämsta jobben ingår. Över hela västvärlden ser vi samma fenomen när de partier som under efterkrigstiden bar upp en idé om reformer för ökad trygghet har försvurit sig till marknadsliberala dogmer. Aldrig ska jag komma över det faktum att så många ledande socialdemokrater grinade så illa när Bernie Sanders kom på tal.
Efter kraschen på Wall Street hade Obama chansen att gå till attack mot de finansiella intressena. Det gjorde han inte. Han skyllde i stället krisen till lika delar på Wall street och Main street. Energin hos Occupy Wall streetrörelsen nådde aldrig Obamaadministrationen. Miljardären Donald Trump bråkade under valkampanjerna däremot med Wall street på ett sätt som ledande demokrater inte förmått sedan trettiotalet.
Och Trumps valseger blåser ända hit. Häromdagen stod jag och skrek i en halvtimme i telefon med en bygg-arbetare som hatade tanken på en moské i bruksorten Borlänge. Det kändes att han hade Trumps valseger i ryggen. Sedan gled samtalet in på andra spår. Jag undrade om inte han, liksom jag, misstänkte att de ekonomiska eliterna nog är mycket nöjda med att arbetare är förbannade på invandrare i stället för på kapitalägare och arbetsgivare. För en sekund tystnade han. Trumpvinden la sig en stund.
Högerpopulisten Trump slår i retoriken uppåt och i praktiken nedåt, mot en syndabock, immigranterna. Men vad världen just nu behöver är en vänsterpopulism som enbart slår uppåt och – i USA:s fall – kan få det Demokratiska partiet att flytta några steg till vänster.
Jag vet inte om jag orkar se installationen av Donald Trump. Denne man är en livsfarlig bedragare. Men han är en bedragare som uppdagar vart trettio år av doktrinär marknadsliberalism har fört västvärlden. Jag tror jag skruvar ner tv-ljudet och spelar American Tune.
