Kulturkritiken lever och frodas på Youtube
Nätets essäister går bortom genrer och förlagens pr-hajper
En kvinna i blond peruk och kattöron sitter i halvbild vid ett skrivbord. Hon pratar om rättvisa som filosofiskt begrepp, håller upp en miniatyrbyst av Friedrich Nietzsche, för den till sina läppar och slickar plötsligt Nietzsche rakt över ansiktet.
Scenen utspelar sig i en av Natalie Wynns, också känd som Contrapoints, senaste Youtube-essäer. Själva videoessän är nästan två timmar lång med flera scen- och kostymbyten. Den behandlar avund som koncept i masskulturen.
Wynn har fått stort genomslag på engelskspråkiga Youtube med essäer mitt i kulturkriget. För miljonpublik pratar hon om (klimat)apokalypsen, cancelkultur, kapitalismen och transfrågor. The New Yorker och den amerikanska tech- och kulturtidskriften Vice har dubbat Wynn till en av försvinnande få aktörer som klarat av att avradikalisera unga althögermän i Trumps USA.
I Sverige har den här typen av Youtubers fått mycket lite uppmärksamhet på traditionella kultursidor. Vi ser bara influencers, tramshumorkanaler för 11-åringar och möjligen sminkkanaler – eller Youtubes skadliga algoritmer, hatkanaler och sverigedemokratiska mediesatsningar.
Ändå går kulturkritik-debatten varm i Sverige. Litteraturen är död. Litteraturen behandlar aldrig några riktiga samhällsfrågor. Kultursidorna styrs för mycket av klickonomin. Hur skulle kritiken se ut om den slapp följa bokförlagens pr-hajp? Tänk om resurserna var oändliga och kritikerna inte så fattiga? Well. På Youtube lever utopin. Liksom kultursidor ofta står mitt i kulturkriget går Youtubes kritik och essäistik hand-i-hand med politiken.
Lindsay Ellis är filmkritiker på Youtube sedan ett drygt decennium. Hon blev först känd genom kritiker-kollektivet Channel Awesome, som leddes av recensenten Doug Walker, verksam under namnet Nostalgia Critic. I just det här sammanhanget är “kritik” en förrädisk term på svenska. “Critic” var och är just vad de kallade sig själva. I praktiken var det slap stick i recensionsform. “The Angry Critic” är i dag en egen sorts meme, en genre som blev populär kring 2010 och bestod av en massa brådmogna män som skrekrecenserade filmer, tv-serier och dataspel, ofta sådana de själva växte upp med. Nostalgi är hårdvaluta på internet.
Lindsay Ellis rekryterades strategiskt till Channel Awesome för att bredda kollektivets marknad. Walker recenserade bara nostalgisk pojkkultur, en tjej behövdes för att tackla My Little Pony och Disneyprinsessor.
2008 var genren liksom Youtube i sin linda. 2014 havererade Channel Awesome och föll samman i en röra av toxisk maskulinitet och amatörism, men här såddes frön till en mognare scen.
Kännetecknande för den publikdragande Youtubekritiken är hur den aldrig tar sig själv på särskilt stort allvar
En annan som ursprungligen var verksam genom Channel Awesome var skådespelaren och manusförfattaren Kyle Kallgren. Medan andra fokuserade på Marvel, tv-spel och barnfilmer djupdök Kallgren i konstfilm och det icke-kommersiella, självklart under namnet “Brows Held High”, först via Channel Awesome, sedan i egen regi. Kännetecknande för den publikdragande Youtubekritiken är hur den aldrig tar sig själv på särskilt stort allvar. Det är så man börjar slicka på Nietzsche, hur beläst man än är.
Alla unga nördar som följde Channel Awesome för Walkers slap stick introducerades där via Kallgren också till Royal Shakespeare Company och Jean Cocteau. Kallgren sjöng in en hel recension av David Bowies The Man Who Fell to Earth och talade djupt personligt om sin depression i relation till Lars von Triers Melancholia. Efter Channel Awesomes upplösning följde publiken med till Kallgrens egen Youtube-kanal. För en dryg månad sedan avslutade Kallgren en över fyra timmar lång essäserie om Starship Troopers, Robert A. Heinlein, Paul Verhoeven och samtida fascistiska maskulinitetsideal.
Lindsay Ellis är i dag en portalgestalt i det som ibland kallas Left Tube. Grunden är fortfarande filmkritiken, Ellis är filmvetare, och genom masskulturen och populärkulturen skärskådas samhället i sömmarna ur ett vänsterperspektiv. Barthes och författarens död relateras till JK Rowling. Genom Transformers dissekeras all traditionell kritisk teori. I en längre videoessä om autencitet vecklas idén ut och gestaltas genom kända influencers strategiska val av kameravinklar och produktion.
Ellis har också gjort produktioner för den amerikanska public service-kanalen PBS, specifikt om amerikansk litteraturhistoria. Högt och lågt i en ständig blandning, lika kunnigt som roligt. Självrefererande och meta. Genregränser är poänglösa på ett internet som ändå löser upp allt och sprider det vidare som memes.
Söker man på “Essä” på svenska Youtube möts man av Horace Engdahl som diskuterar essäistik på Bokmässan 2015
Kulturessäistiken på Youtube finansieras nästan helt genom crowdfunding. Publiken prenumererar och betalar. Vill man inte kan man titta gratis. Lindsay Ellis Patreon har över 8800 sponsorer. De betalar mellan 10 och 20 kronor i månaden. Det ger en månadslön och produktionsbudget på mellan 88 000 och 176 000 kronor. Natalie Wynns produktioner är klart mer påkostade. Ljus, scen, manus, musik. Tur då att hon nästan har 13 000 sponsorer som donerar mellan 10 och 100 kronor i månaden. På det kommer annonsintäkter från Youtube, förutsatt att månadens videoämne inte är för kontroversiellt för algoritmen då Youtube stryper möjliga utbetalningar.
Publiken för dessa produktioner är inte enorm, men den lär motsvara en liknande andel som traditionella kultursidor drar i läsare från resten av tidningen. Miljonpubliken möjliggörs av att youtubeessäisterna är verksamma på engelska. På ett litet språk blir det svårare. Några liknande svensktalande youtubers verkar inte finnas. Söker man på “Essä” på svenska Youtube möts man av Horace Engdahl som diskuterar essäistik på Bokmässan 2015.
Det är inte bara språket som skulle sätta käppar i hjulet för en svensk youtubekritiker. Upphovsrättslagen i USA skiljer sig från den svenska. Till skillnad från Sverige kan youtubers i USA luta sig mot så kallad Fair Use, även om det också har varit en lång kamp. Lagar i Sverige och på EU-nivå uppdateras och skrivs om, men än är allt för nytt för att upphovsrätten ska ha hittat motsvarande gränser för citering och återgivning på internet, som gäller för till exempel prosa och poesi i dagspress med ansvarig utgivare.
Men det rör på sig även här. Linnéuniversitetet ger sedan 2019 en kurs om videoessäistik. Den är framförallt utformad för forskare att upptäcka nya framställnings- och spridningsformer för det egna materialet. Fältet växer med digitaliseringen. Från filmvetenskapen som vill forska om film i andra medier än text till humaniora i bredare bemärkelse. I Norden och Europa finns akademiska nätverk. Det ryktas om projekt på KTH.
Det digitala livet, ekonomin och arbetsmarknaden har revolutionerat allt. Så även essäistiken. Sociala medier centrerar det visuella och självklart borde en visuell kultur också ha en visuell kritik. Den finns – om än inte i lilla Sverige.
