Hurra, vi fick stryk!
Den svenska brakförlusten i Bryssel är bra för Europa
"Svenska intressen och prioriteringar har fått stort genomslag" kommenterade statsminister Stefan Löfven nattens krispaket i Bryssel.
Verkligen?
Den svenska regeringen kom till förhandlingsbordet med ett minimalistiskt program: Inga bidrag! Hårda villkor för lånen! Minimal ökning av EU:s budget! Ingen höjning av den svenska EU-avgiften! Tuffa krav på rättsstat för att få pengar!
De gick därifrån med motsatsen. Plus en fet rabatt på avgiften som muta, som de kan stoltsera med inför hemmaväljarna.
För något måste alla få. Ungerns och Polens regeringar kan fira de olyckligen urholkade kraven på rättsstat som en seger. Budgethökarna i norr tröstar sig med att de lyckades hyvla ner lånedelen och fick rabatt på avgiften. Och sydeuropéerna kan hävda att i alla fall det mesta av pengarna blir i form av bidrag.
Det är också därför vi sett detta extremt långdragna möte med svettiga nattmanglingar, hätska utfall och ultimatum. Det är ett slags skådespel för medierna och medborgarna. Alla måste visa att de verkligen KÄMPAT, att de gjort sitt YTTERSTA, och att de ändå VANN EN HEL DEL.
Men sanningen är alltså att regeringen - uppbackad av en enad opposition – förlorade stort. Det ska vi vara glada för.
EU:s krispaket är naturligtvis långt ifrån perfekt. Sådana kompromisser finns inte. I stora drag följer det den tysk-franska planen, med ursprung hos de tyska Socialdemokraterna, som EU-kommissionen plussade på med några hundra miljarder euro för att få lite förhandlingsutrymme. Paketet uppfyller det viktigaste syftet. Genom att för första gången i historien ta upp gemensamma lån kan unionen ge rejäl stöttning åt redan hårt skuldtyngda länder som Italien, Spanien, Frankrike och Grekland. De slipper på så vis ta egna lån till ockerräntor i en tid när nedskärningar är det sista den europeiska ekonomin behöver.
Det är ett stort steg mot att komma till rätta med valutaunionens stora problem: det faktum att gemensam valuta också kräver ett mått av gemensam finanspolitik.
På sikt gynnar krispaketet också Sverige. Två tredjedelar av vår export går till EU, svenska företag har ett par tusen miljarder investerade inom unionen, produktionen är beroende av långa leveranskedjor från söder.
Det ligger därför i vårt intresse att EU fortsätter att fungera både ekonomiskt och politiskt. Därmed också EMU, trots att vi inte är medlemmar.
Det är också, om jag får låta lite högtidlig, en investering i antifascism. Sedan finanskrisen för tio år sedan har högerradikalerna flyttat fram sina positioner nästan överallt, även i tidigare förskonade länder som Sverige, Tyskland och Spanien. En djupgående ekonomisk kris i kombination med möjligheten att klandra de snåla "EU-eliterna" för "folkets" lidanden vore rena mumman för dem. Det är inte alls svårt att se ett scenario där högerradikala Lega tar makten i Italien och driver fram en omröstning om utträde. Dess ledare Matteo Salvini har hela våren varit extremt tydligt med detta: om inte EU levererar, finns ingen anledning för oss att vara kvar. I det läget skulle hela unionen riskera att spricka och coronakrisen framstå som en mild sommarbris.
Det finns en annan, ofta förbisedd aspekt, av den svenska regeringens nyfunna kompromissvilja. Under alla år kunde Sverige åka snålskjuts på det brittiska motståndet mot kontinentala vidlyftigheter och federalistiska idéer. Nu är den alliansen borta. Och när sedan Tyskland bytte linje hängde Sverige inte med, utan lutade sig mot borgerliga budgethökar i Amsterdam och Wien.
Förhoppningsvis leder nattens nederlag till en omprövning av det kloka i detta. Kan regeringen inte bygga bättre och mer konstruktiva allianser än så, kommer ingen att lyssna på oss i nästa mangling heller.
