Trump vill skapa sitt eget Obama-moment
Bilden från Mar-a-Lago handlar om business
När Donald Trump, då fortfarande en före detta president mitt i en valrörelse, reste sig efter beskjutningen med handen mot örat och livvakterna kring sig och fångades i Evan Vuccis genialiska foto – som en återuppstånden, segrande, en triumfatorisk frälsare – trodde man nästan att den teatraliska högstanivån hade nåtts.
Nej.
Foton från ett slags provisoriskt situation room i Mar-a-Lago i samband med den ”storskaliga attcken” mot Venezuela, går kanske längre i något som kan kallas en folkligt kejserlig stil. Trump-tacky?
Svarta draperier ramar in ett rum fyllt med uttryckslösa (eller kanske uttråkade) män i kostym. Det är mörkt, allvarsamt, koncentrerat. Bara de gyllene pinnstolarna sticker ut. Det går inte att bortse från dem även om de inte tycks spela någon huvudroll.
Någon har skrivit på något socialt medium att Trump söker sitt Obama-moment även visuellt (ett fredspris har han ju fått även om det inte var det riktiga) och då en replik till fotot från situation room 1 maj 2011 när den innersta kretsen följer avrättningen av Usama bin Ladin. Där är det ljust, de deltagande är klädda på lite olika sätt, förvisso en manligt dominerad skara men åtminstone två kvinnor syns, Hillary Clinton och Audrey Tomason. Clinton är den som visar någon sorts känslor, hon blir en väg in i scenen (som redan konstaterats, bildens ”punctum” för att tala med Roland Barthes). Och alla har blicken riktad åt samma håll, mot den skärm som visar händelseförloppet.
Liksom bilden från Mar-a-Lago är det omsorgsfullt arrangerat. Fotot ansågs visa ett nytt USA, där inte bara den vite mannen styr.
När bin Ladin-räden följdes i realtid var det inte händelser på skärmen som kablades ut. En propagandabild för ett enat och starkt USA måste skildra rummet och makten. Det var koncentrationen – och framför allt hämnden. Så ser det ut när ett styrande skikt avnjuter den, iskall.
Nu i helgen i Florida handlade det inte om hämnd utan om business. Och att tydligt visa att Obama-perioden var en parentes. Bilden är nästan in i minsta detalj ett antifoto: likadant klädda män står eller sitter i mörker och ingen ser åt samma håll som någon annan. Enhet och splittring i samma foto. Det påminner lite om ett alltför välklätt indieband som söker coolhet. De lite slarvigt hängda draperierna har dragits åt sidan på ett ställe, släpper in lite ljus men visar också en ganska ful korridor(?). När Obama-gänget visade upp sig var dörren stängd, alla samlade. I Florida blir det mer oklart. Vem är det som kör egentligen? Kommer de som nu står i rummet att bytas ut? Kommer det in några helt andra? Att sprida osäkerhet har ju varit Trumpadministrationens signum.
Till sist ser vi i alla fall vad de närvarande åtminstone ibland tittar på. En uppkopplad skärm, möjligen krigsminister Hegseths, men det spelar egentligen ingen roll här vad han sitter och arbetar så koncentrerat med, även om det skulle vara något så futtigt som en sökning på plattformen X. Det viktiga är att vi ser skärmen, med Trumps gamla polares allt grövre plattform.
Den där skärmen, och de gyllene stolarna, är det helt egna i kompositionen.
Jag tar tillbaka det där med Trump-tacky. Det är mer som en helt egen amerikansk och folklig post-empir, kombinerat med en full tilltro till ett döende socialt medium som till slut har lämnat den rimliga världen. Trots den likriktade klädseln och ansiktsuttrycken hos de som deltar i fotot, är det som om världen spricker sönder.
