”Sentimental value” är som ett bra slag i magen
Filmkonsten uppfanns för Joachim Trier
Första gången jag såg Joachim Triers genombrottsfilm ”Världens värsta människa” från 2021 förvånades jag över att en manlig regissör lyckats skapa ett så känslosamt och mångbottnat porträtt av en kvinnlig huvudkaraktär. Scenen när Renate Reinsve springer genom Oslo i kvällsljus kommer att gå till filmhistorien bara för att den tilltalar en på samma sätt som musik gör; direkt och utan mellanhänder. Man bara gråter över ljuset, känslorna, livet och konsten. Sen går man ut från biografen och känner ett tryck över bröstet och man vet inte om det är av sorg eller glädje.
När nu ”Sentimental value” eller ”Affeksjonsverdi” har premiär trodde jag mig vara förberedd och något så när rustad. Reinsve är tillbaka och spelar rollen som skådespelerskan Nora. Hon är storasyster till Agnes (Inga Ibsdotter Lilleaas) och dotter till den framgångsrike och frånvarande regissören Gustav (Stellan Skarsgård). Den är påkostad och både roligare och sorgligare än ”Världens värsta människa” som i efterhand framstår som ett ganska konventionellt relationsdrama. I ”Sentimental value” kretsar berättelsen kring huset som familjen växte upp i, och som fadern nu återvänder till när han vill att det ska bli skådeplats för det som troligtvis ska bli hans sista film.
Det borde vara svårt att leva upp till den föregående succén men ”Sentimental value” möttes av nitton goda minuter stående ovationer i Cannes. Dessutom befinner vi oss i det som övergick från att vara en ”Trier summer” till en ”Trier autumn”. Popvärldens starkast lysande stjärna, Charlie XCX, har gjort ”film coolt igen” när hon under sitt gig på Coachella tidigare i år deklarerade att hennes ”brat summer” skulle kunna ersättas med en ”Cronenberg summer”, ”Celine song summer”. En ”Ari Aster summer” eller bara en ”Trier summer”? När artisten sedan infann sig i Oslo och presenterade Triers sjätte film hade den redan blivit ett kulturellt fenomen. Men skulle ”Sentimental value” klara av att leva upp till sin hajp?
Till en början stör jag mig på stylingen som är alldeles för perfekt urtvättad. Är det inte dessutom lite svårt att tänka bort Reinsves och Anders Danielsen Lies tidigare relation i ”Världens värsta människa” där Danielsen Lie spelar den cancersjuka expojkvännen? Av någon anledning är det inte det, och återigen känns det som att filmen uppfanns för Trier och för att han förstått hur man använder sig av tystnad och mellanrum för att beröra tittaren på djupet.
Bernhard Ellefsen, kulturchef på norska Morgenbladet, är av en annan åsikt. Sakta men säkert plockar han isär Triers konstnärskap och kommer fram till att flera av hans karaktärer är ”grunda och ointressanta” och att filmerna fylls med högkulturella markörer i hopp om att placera sig bland filmhistoriens jättar. I en kort scen flyter familjemedlemmarnas ansikten ihop som i Bergmans ”Persona” till exempel.
Ellefsen undrar om det är meningen att vi ska engagera oss i de ”intensivt omogna problemen” som drabbar dessa ”intensivt omogna människor” eller om vi ska skratta åt dem. Dessutom är Triers filmer FÖR vackra. ”Så vakkert er ikke livet”, förklarar han, vilket är ”en estetisk katastrof som underminerar hela filmens påstående om världen: att konsten ger oss sann mening.” Allt Ellefsen skriver är sant och mycket underhållande att ta del av, men finns det inte ett egenvärde i att bländas av skönheten? Att stirra rakt in i solen och uppleva en fysisk sensation lika kraftig som ett slag i magen?
I våras pågick en debatt om huruvida känslor har någon plats i kritiken och på kultursidorna över huvud taget efter att Victor Malm gråtit över Kristian Fredéns roman ”En inre angelägenhet” på tunnelbanan. Det sades vara ett av alla tecken på kultursidans debacle. Leif Zern menade att magkänslan kunde vara ”en bra utgångspunkt så länge den inte tar död på hjärncellerna”. I andra fall har känslornas utbredning på kultursidorna likställts med en intimisering av det offentliga samtalet ”så som damtidningarna förr brukade göra”. Det är ett enkelt trick att avfärda känslor som antiintellektuella när det som betraktats som det objektivt ”manliga” ställs i ständig kontrast mot det subjektivt ”kvinnliga”.
Kanske var det också därför jag förvånades över det känslomässiga djup som ”Världens värsta människa” gav uttryck för, och som nu i och med ”Sentimental value” skriver in Joachim Trier i filmhistorien. Synd bara om alla de som blundar för det vackra av rädsla för att deras intellektuella skarpsyn ska grumlas av tårarna som tränger fram när Trier gör sin grej.