I lördags arrangerade litteratursällskapet Bröd och rosor en manifestation utanför Bokmässan i Göteborg.

Där uppmärksammades de journalister som mördats av israelisk militär under det pågående folkmordet i Gaza.

De är flera hundra vid det här laget. Sprängda, skjutna, dödade.

Ändå blev något väldigt fel vid manifestationen. Den kritiseras nu för att enskilda svenska journalister hängdes ut och angreps på plakat som några av de som anslöt sig till manifestationen bar med sig.

Bland de som pekades ut på plakaten märks såväl mäktiga mediechefer som SVT:s Anne Lagercrantz – som frilansande kulturskribenter som Hynek Pallas, medarbetare i bland annat Expressen och Göteborgs-Posten.

Victor Malm, Johan Hilton och Björn Wiman har alla redan skrivit och kritiserat detta.

 

Jag delar i många avseenden deras uppfattning: att ge sig på enskilda journalister med plakat är helt fel oavsett vad man tycker om skribentens texter och åsikter.

Dessa plakat uppfattas med självklarhet som en aggressivitet.

Ovanpå detta är det en strategisk dumhet som flyttar fokus från manifestationens viktiga huvudfråga och helt underminerar budskapet om att journalister ska värnas och försvaras. Den som med trovärdighet vill uttrycka sitt stöd för journalister och journalistik kan aldrig hänga ut andra journalister på det här viset.

Samtidigt reagerar jag på vissa formuleringar hos kritikerna: Johan Hilton och Björn Wiman må ha rätt i sin kritik mot plakaten och metoden men gör båda jämförelser med Nordiska motståndsrörelsen, en terrorsekt med dokumenterat våldskapital. Det blir en rätt sjavig sammanblandning, som de borde hållit sig för goda för.

Inte heller anser jag att alla som var på platsen är ansvariga för alla budskap på plakaten. Det finns en risk att saker man inte tycker om dyker upp när man deltar i en demonstration. Å den andra sidan kan man då som arrangör rimligen uttrycka att man inte gillar budskapen om man får frågan.

 

Mediekritik är livsviktigt. Jag menar att man får vara hård och skarp mot mig, mina chefer, kollegor eller medarbetare. Vi är del av en offentlighet och ett gemensamt samtal där vårt värv och våra texter måste diskuteras med högt i tak. Men plakaten från bokmässemanifestationen är inte mediekritik eller debatt. Det är en dålig och mycket obehaglig skrämseltaktik. Och förstås extra obehaglig när det gäller enskilda frilansskribenter.

Jag har själv deltagit i flera manifestationer och demonstrationer för att uppmärksamma de journalister som mördats som del av Israels pågående folkmord. Jag har hållit flera tal om de mördade palestinska journalisterna och skrivit texter om dem. Så sent som i fredags på Bokmässan samtalade jag i Aftonbladet Kulturs monter om Gaza, journalistiken och hur Israel hindrar medier från att berätta vad som händer. Inga mediefrågor är i mina ögon mer akuta. Det är just därför, inte trots det, som jag anser att påhoppen på enskilda svenska journalister inte bara är principiellt fel, utan också ett värdelöst verktyg i kampen för de palestinska journalisternas möjligheter.

På samma sätt som jag instämmer i kritiken mot plakaten utanför Bokmässan i lördags hoppas jag att mediedebattörer och journalister som nu debatterar detta också lägger kraft och energi på att visa sitt uttryckliga stöd för palestinska journalister – och markerar stenhårt mot misstänkliggörandet av dem.