Ingen kurd får kritisera vår nya vän Turkiet

Högern är på väg att förlora kulturkampen – men i utrikespolitiken samsas socialdemokrater och nationalister

Amineh Kakabaveh under tisdagens misstroendeomröstning om Morgan Johansson i riksdagen.

Kulturkamp pågår i Sverige, har jag förstått.

Begreppet associeras oftast med Otto von Bismarcks 1800-talsstrid mot den katolska kyrkan. Vi som frossat i läsning av den italienske marxisten Antonio Gramsci föredrar uttrycket ”positionskrig”. Utgången av den sortens strid avgör vem som erövrar den hegemoniska makten, det dominerande samhälleliga tänkandet. För tillfället har högern slukat nästan hela det ideologiska fältet.

Tisdagens riksdagsdiskussion, annonserad som Morgan Johanssons väg genom skärselden och helvetet, transformerade 1800-talets kulturkamp och det tidiga 1900-talets positionskrig till nutid. Högerpolitiker var upprörda, närmast rasande, över att den folkvalda politikern Amineh Kakabaveh tilläts få ordet, till och med rätten att rösta och avgöra en fråga om regeringens överlevnad.


Hon, som likt flera andra riksdagsledamöter har kurdisk bakgrund, beskrevs föraktfullt i gapiga undertexter: invandraren, vänstervilden, den Andre kort sagt. Ormen i paradiset.

Kakabaveh angreps också för att vilseleda socialdemokrater om Turkiets våldsregim och därmed äventyra det åtråvärda medlemskapet i Nato. Hon, med personliga erfarenheter av övergrepp, kan berätta om medlemslandet Turkiets barbari: 50 000 politiska fångar, mordiska attacker mot kurdiska områden, sönderslagen press- och yttrandefrihet, militarisering och auktoritärt styre. Annektering av Cypern, krigshot mot Grekland. Jakt efter att ensamt lägga beslag på väldiga gasområden i Medelhavsområdet. I konflikt med Grekland, Frankrike och Israel.


All denna brutalitet och imperialism är känd sedan flera decennier av socialdemokratiska politiker. Anna Lindh var en hängiven anhängare av kurdernas befrielse och tog också stora personliga risker för den saken. I kurdiska områden finns en skola uppkallad efter den mördade svenska utrikesministern och en park som bär Olof Palmes namn.

En gång i tiden, när jag var UD-tjänsteman, hade jag uppdraget att leverera texter om Sverigebilden i Spanien. Klipp, intervjuer, meddelanden låstes försiktigtvis in i kassaskåp som klenoder. Utlandets bild av Sverige är nämligen redskapet med vilket vår självsyn och självbild konstrueras. Hur nu dessa skulle kunna vara enhetliga.


Högern har sedan några decennier tillbaka varit vinnare i kulturkampen om de nationella frågorna. Välfärdsideologin har monterats ner, marknad och privatiseringar ersatt. Invandraren och flyktingen är reducerad till en kostnadspost i budgeten.

Den som har någon dragning åt att tolka historien dialektiskt inser snart att dessa framgångar för borgerligheten är på väg att upphävas.

Positionskriget om den svenska utrikespolitiken är mer svårtolkad. Högerns tes har sedan Olof Palmes dagar varit att Sverige förhäver sig, låtsas vara en ”moralisk stormakt”. Högern resonerade förresten likadant under Hjalmar Brantings tid.

Sverige låtsades stå för universella värden och gjorde anspråk på att sprida dem till hela världen. Ett försök att spela ”moralisk stormakt,” som det kallas av ignoranter och av de som föraktar Olof Palmes person och politiska gärning.


Palme var ingen missionär; han använde det handlingsutrymme alliansfriheten gav för att stödja befrielserörelser och demokratibygge, för att bekämpa kolonialism och kärnvapen. En övergripande uppgift var arbetet för ”gemensam säkerhet”. 60- och 70-talens internationella solidaritets- och demokratiarbete vore helt omöjligt att bedriva som Nato-medlem.

Mot vänsterns internationella ideologi har alltid stått en borgerlig. Den har byggt på föreställningen att vara redo när USA manar till solidaritet eller till krig. När Olof Palme protesterade mot USA:s Vietnamkrig krävde högerledaren Yngve Holmberg hans avgång. Folkpartiets Sven Wedén varnade Palme för att släppa loss ”den gula faran.”

Engagemanget för ANC och Nelson Mandela liknades av Wallenbergklanens ledare vid att ”uppmuntra lapparna att jävlas med Sveriges regering”. Stödet till demokratin i Portugal och Spanien var i allt väsentligt en socialdemokratisk politik. Carl Bildt föredrog samverkan med general Francos informationsminister. Solidariteten med det Chile som krossades av Pinochet stöddes aldrig av högern. Statskuppen i Chile hyllas fortfarande av en av de svenska liberalernas ledande gestalter.

I vår egen närtid har liberaler rekommenderat Sverige att sända soldater till bombkriget i Irak. Samma liberaler bedömde krigets barnadödlighet (hundratusen minst) som ett pris värt att betala.


Med tiden har den socialdemokratiska och högernationalistiska utrikespolitiken konvergerat. I stor enighet har båda sidors regeringar skickat ut soldater till ett katastrofalt krig i Afghanistan. Där styr numera talibaner. Svensk militär har efter politiskt samförstånd deltagit i miserabla krig i Libyen och Mali, båda numera svårartade skurkstater, härjade av inbördeskrig, svält, väldiga flyktingvågor. Hot, helt enkelt, mot europeisk säkerhet.

Det utrikespolitiska samarbetet fortsätter i den stora breda politiska mitten. Småbråk stör inte idyllen. Nationen gör sig beredd för sin mission i Nato, illusoriskt skyddad av ett kärnvapenparaply. Sådan är den etablerade Sverigebilden och självsynen.

Sverige ska verka i samförstånd med Erdoğans Turkiet, i princip en junior variant av Putin-Rysslands blodiga, imperialistiska och brottsliga välde. De båda autokraterna har låtit bygga åt sig groteskt stora vulgära villor eller slott. Erdogans palats håller 1 000 rum, omfattar 200 000 kvadratmeter och hans arbetsrum är en kopia av Vita husets.

Ingen kurd, inte ens en folkvald riksdagsledamot ska få berätta om detta eller kritisera den nya vänskapen och gemenskapen med Turkiet.

Men vi andra, vad ska vi nu spana efter? Den tid som flytt?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.