Britney sjunger för alla som förlorat sin framtid

Hon är en central artist i den amerikanska sångboken men gjordes i stället till driftkucku

I fredags beslutade en amerikansk domstol att Britney Spears inte längre skulle stå under förmyndarskap, vilket hon gjort i 13 år.

Vår samtida ungdomskultur har en urscen.

I Harmony Korines film Spring Breakers från 2012 – som skildrar det nyvuxna tillståndet i ett senkapitalistiskt, amoraliskt USA – sackar tempot plötsligt ned. Tre unga kvinnor, draperade i skidmask och automatvapen, är på vårlov. Framför dem, på en strand, sitter knarklangaren Alien, spelad av James Franco, vid en flygel. Solen sänker sig över Pinellas County i Florida när han börjar att nynna fram Britney Spears Everytime.

Festen – allt sex, allt pulver, alla förhoppningar om ett lyckligt slut – är över. Återstår gör de rader som ursprungligen skrevs i ruinerna av Spears förhållande med Justin Timberlake:

”Everytime I try to fly I fall, without my wings I feel so small …”

Jag älskarSpring Breakers”, eftersom filmen förebådar den alienation och yta som i dag – en smula orättvist – förknippas med generationen född runt millennieskiftet. När Spring Breakers premiärvisades levde Britney Spears sedan fyra år under sin pappas förmyndarskap.

Trots att hon just levererat karriärens tre bästa album – Blackout (2007), Circus (2008) och Femme Fatale (2010) – var hon i pressens ögon fortfarande mest en barnstjärna. Minns ni det hyllade SVT-programmet Musikministeriet? I det första avsnittet avfärdades Spears som en fuskare, ity hon hade fått hjälp av körbrudar. Samma år tilldelades redaktionen Stora journalistpriset.

Inne på sitt fjärde decennium som artist har Britney Spears åstadkommit något mycket ovanligt – hon representerar en generations avdunstade framtid

Med Spring Breakers försökte Harmony Korine ge publiken ett par nya glasögon. Han ville gestalta Britney Spears som en centralartist i den samtida amerikanska sångboken. Det gick, sett i backspegeln, sådär. Snarare reducerades hon de kommande åren än mer till driftkucku.

När slagordet ”Free Britney” spreds 2019 skedde det till en början utan mediers draghjälp. Fansen avfärdades som konspiratoriska tonårstjejer. Men under radarn hade Britney Spears redan då transformerats till en Judy Garland eller en Kate Moss – en fallen diva som inte accepterades av en autenticitetshyllande och manligt kodad värld, men som älskades av kulturens ständiga startmotorer: De som sällan stått på någon lista eller tilldelats några priser.

Inne på sitt fjärde decennium som artist har Britney Spears åstadkommit något mycket ovanligt – hon representerar en generations avdunstade framtid. Everytime, doo wop-takterna på Lucky, hela Blackout, den fjäderlätta melodin på Trip To Your Heart … popmusik är aldrig så vidöppen.

En 39-årig mamma är ånyo att betrakta som myndig. Inte tack vare, utan trots, musikjournalistiska insatser. Det är en deprimerande insikt att inte ens den som tonsatt vuxenblivandet för miljoner på riktigt fått äga sitt liv, utan tvärtom förlorade det i tretton år.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.