Lyssna på ljudböcker är inte att läsa
Debatten borde handla om vad ljudboksförlagen gör med vår data
I den senaste debatten om ljudböcker har det som brukligt handlat om pengar, branschen och de nya formaten. Den vanliga floskeln om att ljudboken påstås vidga det litterära formatet brukar följas av en ömsint men nedlåtande kommentar om boken som ålderdomlig, som om man vill hänga med i utvecklingen även när den leder mot botten.
Mer sällan talar man om att det inte är samma sak att lyssna som att läsa. Vissa kritiker verkar inte ens reflektera över skillnaden, som exempelvis Expressens litteraturkritiker Jens Liljestrand, som utan att blygas, i en text om Lydia Sandgrens Samlade verk, tillstår att han faktiskt inte har läst den utan bara lyssnat till den: ”Själv slukade jag den under veckor av ensamma barnvagnspromenader med Ludvig Josephsons varma röst i hörlurarna, genom trivsamma 28 timmar och 35 minuter.”
När till och med en känd kritiker som Liljestrand inte förstår att det är en väsentlig skillnad på att läsa och att lyssna så blir det ju svårt att övertyga oss andra om det tryckta ordets överlägsenhet jämfört med det inspelade ljudet när det kommer till litteratur. Jag tror att det är viktigt att protestera mot detta lite tydligare och skarpare, kanske genom att påminna om vad kvalificerad läsning handlar om.
Läsning kräver ett pågående arbete som ljudboken inte kräver. I boken finns nämligen ingen gravitation. Man kan inte läsa en bok och diska samtidigt, eller läsa en bok och surfa på nätet samtidigt. När du vänder tillbaka blicken på sidan efter att ha tittat på något annat så är du kvar på samma sida i boken, som inte rör sig framåt av sig själv. Ljudboken har gått vidare, men boken går bara vidare genom din läsning. Det är också det som gör litteraturen svårare och det kanske också är därför den har haft sin särställning.
Med tanke på denna nya marknadslogik kan man faktiskt fråga sig om Storytels affärsidé ens handlar om ljudböcker
Det ljudboken gör är att tala till människans urgamla vilja att få något utan att betala för det. Det är samma vilja som ligger bakom drömmarna om evighetsmaskiner, att kunna göra guld av gråsten eller vin av vatten – eller, som i fallet med ljudboken, att läsa utan att läsa. Jag har inget principiellt emot ljudboksformatet, inte teveserier heller för den delen, bara man inte kallar det läsning, för det är det inte.
Provocerande nog kommer sådana utsagor ofta från människor som arbetar med litteratur, och alltså borde kunna skilja på läsning och lyssning, och dessutom borde förstå att lyssningen aldrig kan kompensera för den rikedom som läsandet av en bok ger.
I Expressen skriver exempelvis Jacob Nilsson: ”Bland ljudbokslyssnarna finns såväl de som annars inte alls hittat fram till litteraturen som de som tidigare konsumerat i huvudsak deckare, bara bytt format.”
Problemet är att det inte är sant. Man råder inte bot på oförmågan att läsa litteratur genom att ta bort läsandet, lika lite som man råder bot på okunskapen genom att ta bort det som kallas lärandets smärta, nämligen den förvandling av människan som sker i läsningen och i lärandet, men som är mödosam – därav smärtan – precis som all förändring. Dit kommer man inte när man kör bil, diskar eller försöker somna, utan det kräver fokus och ansträngning.
Att tala om detta som en elitistisk hållning, som Nilsson gör i sitt försvar av ljudboken, är ett svek mot dem som inte fått tillgång till litteraturen via sina föräldrars bokhylla. Ytterligare ett svek är att hänvisa dem till företag som Storytel och ljuga för dem och säga att det som de sysslar med kvalificerar sig som att tillgodogöra sig litteratur. Den typen av svek och lögner går rakt in i den akuta frågan om läsförmågan bland svenskar under trettio.
En annan sak man inte talar om är att digitaliseringen är en del av en helt ny marknadsekonomi som härstammar från Silicon Valley och som handlar om att teknikföretagen vill få så många människor på planeten som möjligt att streama och vara online för att dela med sig av information om sig själva, som i sin tur bearbetas för att skapa så kallade prediktionsprodukter som samma företag sedan säljer vidare till reklambyråerna så att de kan göra riktade annonser med så hög precision som möjligt.
Storytel vill också komma åt allt innehåll från sina användares Facebook-konton. Detta hymlar man inte heller med
Med tanke på denna nya marknadslogik kan man faktiskt fråga sig om Storytels affärsidé ens handlar om ljudböcker. Det var säkert det från början, den där gången då Storytels VD Jonas Tellander pitchade sin idé i teveprogrammet Draknästet, vilket vi blev påminda om i SVT:s Ekonomibyrån härförleden, där han talade tillsammans med ekonomen Erik Wikberg och författaren Louise Boije af Gennäs om ljudbokens framgångssaga. Men med tanke på hur den nya marknadslogiken ser ut så handlar Storytels affärsidé sannolikt snarare om att få ut så mycket information från sina kunder som möjligt för att kunna analysera kundernas beteende (på individnivå), för att sedan tjäna nya pengar med hjälp av denna data.
För att detta ska bli så lönsamt som möjligt så måste man ha så många kanaler som möjligt öppna mot användarna i form av streamingtjänster och enheter som samlar information. Det här talar de inte om i Ekonomibyrån. Däremot kan man läsa om det i företagets integritetspolicy som finns på deras hemsida eftersom lagen kräver det, men som ändå ingen läser: ”användardata som Storytel samlar in inkluderar dina kontaktuppgifter såsom ditt namn och/eller användarnamn, e-post och/eller telefonnummer och betalningsinformation, t ex kontokortstyp och utgångsdatum för kortet. Storytel kan också komma att samla in personuppgifter om födelsedatum, kön och ytterligare kontaktuppgifter såsom din adress. Storytel kan också komma att inhämta personuppgifter som du tillhandahåller om din familj (inkluderat dina familjemedlemmars namn, e-mailadresser, födelsedatum och intressen)” samt ”unika plattformsidentifikatorer, telefon- och plattformsversioner, enheters IP-adresser, Storytels app-version, språkinställningar, URL-information, lösenord (krypterade), cookies och typ av webbläsare”.
Storytel vill också komma åt allt innehåll från sina användares Facebook-konton. Detta hymlar man inte heller med utan skriver i sitt policydokument att man kommer ”att samla in och behandla sådana personuppgifter som du har givit Facebook”. Jag gissar att forskningsprojektet ”plattformkapitalismens nya marknadslogik” som Erik Wikberg är med i handlar om exakt detta. Men som sagt, detta talar man aldrig om när man talar om ljudboken. Om inte debatten handlar om läsning, vilket den borde, så skulle den åtminstone kunna handla om detta.
Ola Nilsson är författare och kom nyligen ut med romanen ”Vittring”
