Jimmie Åkesson har rätt om Facebook
Vi måste bryta den demokratiska dödsspiralen – bryt upp tech-bolagen
Under första vågen av pandemin fick innehåll från de tio största konspirationssajterna 420 miljoner träffar. Det var fyra gånger mer än innehållet från de tio största sajterna med vetenskapligt innehåll, som WHO och stora länders folkhälsomyndigheter.
Att det blir så är ingen slump, och det är viktigt att förstå att det inte heller är ett resultat av att folk efterfrågar lögner. Det är en konsekvens av hur sociala medier fungerar. Det vill säga deras affärsmodeller och hur de väljer att tjäna sina pengar.
Vi måste inte ha det så här.
Vi tar det igen: sociala medie-företagen tjänar pengar på engagemang. Ju mer folk klickar och kommenterar, desto mer pengar in. Det som får folk att ”engagera sig” är vrede, hat och lögner.
Förra helgen skrev Jimmie Åkesson en intressant artikel på DN Debatt. Texten innehåll en delvis korrekt och delvis felaktig analys av problemen med hur de sociala nätverken fungerar, inklusive ett förslag som jag i princip håller med om.
Om förslaget skulle bli verklighet skulle det allvarligt skada Sverigedemokraternas möjlighet att nå ut och rekrytera nya väljare
Förslaget var att ”algoritmer inte ska diskriminera politiska ståndpunkter”. Jag tycker att det är en bra princip. I dag är det dock så att algoritmerna kraftfullt gynnar just SD, rörelser ännu längre högerut och konspirationsteoretiker. Om förslaget skulle bli verklighet skulle det allvarligt skada Sverigedemokraternas möjlighet att nå ut och rekrytera nya väljare. Jag tror att Åkesson egentligen menade att han inte vill att företagen godtyckligt ska kunna plocka bort material med viss politisk inriktning – vilket också är ett bra förslag, men ett helt annat.
Nåväl, debattartikeln var i alla fall ett försök, vilket är positivt.
Det är något sjukt med debatten om data och sociala medier. Den kommer aldrig riktigt i gång på politisk nivå. Detta trots att den som lyckas formulera problemen och hur lösningarna kan se ut kommer att ha ett stort inflytande över både ekonomi, offentlighet och politik under årtionden framöver.
I Frankrike, Tyskland och Storbritannien finns frågorna i centrum av debatten. För att inte tala om i Bryssel och i USA. Här finns både en vänsterkritik av företagens vinster och dominans och från liberaler som förstår problemen när konkurrensens sätt ur spel och farorna för den personliga integriteten.
På Socialdemokraternas hemsida hittar jag några svepande problembeskrivningar och sedan ett (1) konkret förslag: hela Sverige ska få bredband. Detta från det största regeringspartiet i ett av världens mest teknikkompetenta länder, med stolta traditioner när det gäller mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.
Utan diskussion eller demokratisk förankring riskerar den svenska politiken på området att antingen köpas av teknikföretagens lobbyister, eller rakt av formuleras i Bryssel
På regeringsnivå finns lite mer politik, men den drivs av tjänstemän och experter.
Det är en farlig situation. Utan diskussion eller demokratisk förankring riskerar den svenska politiken på området att antingen köpas av teknikföretagens lobbyister, eller rakt av formuleras i Bryssel. Eller, om Sverigedemokraterna vässar sig lite till, att domineras av högerpopulister. För ett par veckor sedan, när Åkesson debatterade mot Anders Ygeman i Agenda, var det SD:s partiledare som lyfte frågan om techbolagens storlek som ett problem.
Det är mycket som står på spel. Det handlar inte bara om ”teknik”. Det handlar om idéproduktion, demokrati och vilka frågor som över huvud taget diskuteras.
Det senaste decenniet har vi sett en kraftig förskjutning av det politiska samtalet, där allt mindre handlar om makt och materiella förhållanden och allt mer om position och identitet. Denna förskjutning är inte en spegel av ”folkviljan”, utan i stor utsträckning en konsekvens av de sociala plattformarnas storlek och affärsmodeller. De sociala nätverkens själva struktur och belöningssystem styr aktivt bort från en kritik av hur de själva fungerar.
Men inte bara det: de styr bort från all diskussion om frågor som klass, ekonomi och arbetsmarknad. De senaste åren har vänstern varit upptagen med att diskutera om Trump och SD är ett resultat av ekonomi eller ”kultur” (rasism) i en sorts evighetsloop. Det är en fråga som väcker raseri i alla läger, och det har varit den bästa av alla världar för välfärdslobbyister, techmonopolister, klimatkriminella och skattesmitare i största allmänhet.
Jag menar att företagen måste brytas upp, affärsmodellerna regleras, algoritmerna skruvas ner
Det talas mycket om vänsterns och liberalismens kris och att vi lever i en konservativ och högerpopulistisk tid. Det är inte konstigt, när vi är fast i en offentlighet som premierar vrede och indignation. Som för samtalet mot uppjagade ”diskussioner” om invandring, munskydd och porr, för att dra några exempel ur hatten. Facebook, Google och Twitters aktieägare skrattar hela vägen till banken medan världen ägnar sig åt att kulturkriga med arga memes.
Vi kan kalla det den postpolitiska paradoxen, eller varför inte den demokratiska dödsspiralen.
Det enda sättet att komma ur detta tillstånd är att ändra spelplanen, vilket innebär att man måste bry sig om de materiella förutsättningarna för hur de moderna informationsmonopolen fungerar. Jag menar att företagen måste brytas upp, affärsmodellerna regleras, algoritmerna skruvas ner.
Det går att göra. Här finns exempelvis en rapport med ett par hundra förslag, som Sverige på pappret är initiativtagare till.
Tyvärr är ingen är intresserad av det, eftersom alla är upptagna med att vinna ett twitterkrig som redan är förlorat.
