Hånade revolutionen var bättre än sitt rykte

150 år sedan mytomspunna Pariskommunen – och kyrkan Sacré-Coeur är ett monument över nederlaget

Barrikader på Paris gator våren 1871.

För snart två år sedan brann Notre Dame i Paris. Det gräts på sociala medier (jag grät också, nästan), en sorg blev synlig, en sorg som var lite oväntad.

Symbolbyggnader blir en sorts vänner, invävda som de är i våra liv – vare sig vi varit där eller ej. De är inte att förakta. Utom en: Sacré-Coeur i samma stad. En kyrka värd allt förakt.

Tillkomsthistorien är speciell. Den hänger samman med den kortvariga och nu jubilerande Pariskommunen, som existerade mellan 21 mars och 28 maj 1871. En mytomspunnen och samtidigt nästan bortglömd revolution vars händelser och egentliga plats i revolutionernas historia är omtvistade, ännu 150 år senare.


Förspelet hänger samman med krigshistoria, vilket förstås inte är en slump, revolutioner kommer inte ur tomma intet. Efter fransk-preussiska kriget, då kejsar Napoleon III hade tvingats avgå och Paris kapitulerade efter att ha varit belägrat i fyra månader – en svältperiod där invånarna åt allt de kom åt, hästar, hundar – drog det ihop sig till nya konflikter i början av 1871.

Det gick rykten om ett återinförande av monarkin, det nationella styret hade flyttat ut till Versailles och i Paris växte missnöjet. Parlamentariska försök gjordes att få styra Paris lokalt, som en kommun.


Turerna var förstås många, organiseringen komplicerad, rösterna från samtiden motsägelsefulla. Klart är att den utlösande faktorn slutligen var att den franska armén den 18 mars försökte återta alla de 200 kanonerna som fanns uppe på Montmartre, en operation som misslyckades fullständigt då de mötte oväntat, våldsamt motstånd från både avhoppade soldater och organiserad civilbefolkning, de ”kommunarder” som senare skulle organisera stadens styre.

Den korta berättelsen om Pariskommunen är att allt sedan gick åt pipan och de flesta inblandade massakrerades

Mobiliseringen sägs ha varit blixtsnabb, ett mirakel i en tid utan snabb kommunikation. Kanske är det också skälet till att Pariskommunen är så mytomspunnen, tanken på hur alla dessa människor gjorde sig beredda och agerade. Studentupproren i Paris 1968 tog fasta på det de uppfattade som en historisk förebild: snabbt ut på gatorna i en sorts karnevalisk stämning.


Den korta berättelsen om Pariskommunen är att allt sedan gick åt pipan och de flesta inblandade massakrerades under Semaine Sanglante, den blodiga veckan 21–28 maj, då kommunarderna trängdes tillbaka och slutligen utplånades på kyrkogården Père-Lachaise.

I den korta berättelsen ingår också att styret var förvirrat, amatörmässigt, och att Pariskommunen betydde slutet för en revolutionär era i Frankrike, efter 1789, 1830 och 1848 års revolutioner.

Louise Michel, den mest framträdande kvinnan under Pariskommunen, organiserade en kvinnlig ambulanskår och genomdrev att prostituerade fick arbeta som sjukvårdare.

Den längre berättelsen komplicerar det hela. Sant är att det var en administrativt oerfaren skara som tog plats i stadens styre. Många var arbetare, medelåldern var låg. Bråken många. Men trots det genomfördes en del reformer, bland annat hölls hyror nere, räntor på skulder avskaffades, löner för de styrande sänktes till att motsvara en genomsnittlig arbetarlön.


Louise Michel, den mest framträdande kvinnan under Pariskommunen, organiserade en kvinnlig ambulanskår och genomdrev att prostituerade fick arbeta som sjukvårdare.

Social rättvisa, delaktighet och demokrati var de högsta målen, och även om samlingen var en blandning av anarkister och socialister, där vissa läst Marx, andra inte, tycks praktiken ändå till viss del ha fungerat. Åtminstone med tanke på förutsättningarna: en av kriget och isoleringen hårt drabbad befolkning och en stegrande konflikt med det nationella styret i Versailles.


Skälen till att Pariskommunen beskrivits som dels amatörmässig, dels våldsamt revolutionär är att det från revolutionärernas och senare vänsterintellektuellas sida, funnits skäl att heroisera: sålunda har antalet dödade under blodiga veckan troligen överdrivits. Talet om att så många som 50 000 dödats har på senare år reviderats ner till cirka 5 700–7 400. 

Samtidigt har det förstås funnits reaktionära skäl att utmåla revolten som ociviliserad, nästan djurisk. Kvinnors deltagande satiriserades, de kallades ”Les pétroleuses”, galna häxor som tände eld på allt som kunde brinna. Symboliska våldsamma händelser, som när Vendome-kolonnen raserades den 16 maj, fick stort utrymme – lika mycket som det tilltalar revolutionsromantikern, lika bra fungerar det som skräckpropaganda.


Karl Marx såg revolten 1871 som intellektuellt irrelevant i en kort skrift, Der Bürgerkrieg in Frankreich, vilket också ledde till en viss misstro och kom att prägla synen på kommunen. Det sena 1800-talet var den begynnande arbetarrörelsens och internationalernas tid, och Pariskommunen kom att uppfattas som utanför mönstret. Den var liksom för spretig, för oskolad, för hastig.

De som inte dödades under blodiga veckan straffades på andra sätt, bland annat blev 4 253 kommunarder (Louise Michel var en av dem) deporterade till kolonin Nya Kaledonien. De fick amnesti ett par år senare, en och annan rymde i förväg. Studier har visat att kommunarderna knappast var antikoloniala, utan på plats betedde sig som vilka överlägsna fransmän som helst.


Under de där vårmånaderna 1871 försökte man också skilja på kyrka och stat (nästan 25 år innan det slutligen skedde 1905), och i slutstriderna avrättades ärkebiskopen Georges Darboy. Dessa fakta för oss tillbaka till den vita bakelsen, ”vårtan”, Sacré-Coeur.

Redan 1872 reste den nye ärkebiskopen Joseph Hippolyte Guibert ett förslag att bygga en ”botgöringskyrka”, som skulle rentvå Paris från revolutionernas synder och krigets fasor. En given plats var förstås Montmartre, martyrernas berg, platsen där upproret inleddes 1871 och där befolkningen hade varit blandad, fattig, radikal. 1919 invigdes den östinspirerade centralkyrkan.

Men vid nästa Parisbesök: titta på bakelsen, besök den inte – sänd i stället Pariskommunen en tanke.

På den högsta toppen i Paris tronar alltså ett monument över Pariskommunens nederlag. Att parken nedanför kyrkan namngivits efter Louise Michel balanserar propagandanumret, till viss del.


2017 restes ett medborgarförslag, som fick ett visst folkligt stöd, att riva Sacré-Coeur (formulerat som en ”rivningsfest”). Det kommer förstås inte att hända, av både byggnadsminnesskäl och på grund av att kyrkan tillhör ärkestiftet, inte staden Paris. När statyer välts och byster kastas i kanaler, kan jag inte låta bli att tänka på Sacré-Coeur. En så storstilad protest mot ett propagandistiskt monument skulle onekligen slå ut det mesta. Därmed inte sagt att jag är för, det är jag inte. 

Men vid nästa Parisbesök: titta på bakelsen, besök den inte – sänd i stället Pariskommunen en tanke.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln