”Inside” tar oss ner i pandemins kaninhål

Bo Burnhams enmansföreställning är ett nattsvart och roligt mästerverk

”Inside är ett förtvivlans vrål, ett försök att nå fram till en känsla av något – vågar jag säga äkta? – i detta helvete vi byggt och gjort oss och våra barn beroende av” skriver Karin Pettersson.

Det bästa konstverket om pandemin är redan gjort, och det är Bo Burnhams enmansföreställning Inside som nu går på Netflix.

Burnham är YouTube-fenomenet som blev stå-uppkomiker och nådde publiken med en blandning av trallvänliga musikalnummer, självhat och plågad charm. Han lämnade scenen 2015, drabbad av depression och scenskräck. I januari 2020 var det meningen att han skulle börja uppträda igen. Men: ”the funniest thing happened”, en sjuk grej hände.

Ja en riktigt sjuk grej hände i början av förra året, och Burnham tillbringade pandemiåret i karantän. Han ägnade tiden åt att skapa Inside, utan publik och med ett nedsläckt, allt stökigare rum som scen. Han använde sig av minimal utrustning som han utnyttjade till max för att experimentera med ljud, ljus, genrer och uttryck. Resultatet är en klaustrofobisk festival med ljuseffekter och tempoväxlingar. Det är experimentellt, lekfullt och nattsvart.

Inside är både en skildring av depression och ett politiskt tillstånd, och i Burnhams huvud hänger dessa ihop. Burnham går långt in i sitt mörker, och han kommer inte ut. Inte ur rummet, inte ur sin förtvivlan, inte ur det helvete som är vår ensamhet och oförmåga att göra något, ändra något.


Sa jag att det hela är väldigt roligt? Här finns asgarv om sexting, vita kvinnors Instagram-konton, Jeff Bezos och raseriet som kan utlösas av att facetima med sin mamma. Här finns en scen där Burnham är varumärkesstrateg åt företag som vill förstärka sin moraliska profil, det är en perfekt parodi.

Fängelset mot vars väggar Burnham kastar sig i förtvivlan är pandemin, men lika mycket den digitala spegelvärld som det senaste året fjättrat oss ännu hårdare till. Där varje position, varje uttalande eller gärning är kommersialiserad och falsk. Den värld där Cissi Wallin ena dagen kan hetsa hundra tusen följare mot någon person hon inte gillar för att sedan be om ursäkt eftersom den posen är slutmjölkad och en kulturchef outhärdligt nog känner sig tvingad att skriva en krönika om att det är ”viktigt att kunna ändra sig”. Där man till slut bara vill skjuta sig i huvudet för att ingen säger något sant längre, där det inte går att säga något sant längre eftersom sanningen också är en produkt.


Ja, det är ett kaninhål, med en allt skäggigare deprimerad 30-åring i rollen som Alice. I ett inslag livekommenterar Burnham ett av sina skämt, för att sedan kommentera sin egen kommentar som allt för pretentiös. Sedan kommenterar han kommentaren till kommentaren. Det är en pricksäker beskrivning av ett tillstånd där vi internaliserat nätdrevens hån och där det är lätt att avfärda varje anspråk – också hos oss själva, det är Burnhams poäng – som falsk eller nästa nivå av meta. Vet vi ens själva längre vad vi tycker, känner?

Burnham växte upp med nätet och slog igenom tack vare den logik han nu rasar mot. Han är en vinnare i en värld han hatar, hans perspektiv är både begränsat och privilegierat och ingen vet det bättre än han själv. Han brottas och driver med woke-kulturens baksidor. Kan han som vit man skämta och ta plats på andras bekostnad. Vad är alternativet? Att bli tyst? Att ta livet av sig? Det ligger nära till hands.

Inside är ett förtvivlans vrål, ett försök att nå fram till en känsla av något – vågar jag säga äkta? – i detta helvete vi byggt och gjort oss och våra barn beroende av. Burnham pekar ut oss alla som uppmärksamhetsekonomins slavar och utsugare, klickjunkies och självbedragare. Vi vill ut, säger vi, men det är oklart om vi menar det.


Mot slutet blir det allt mörkare. En scen bildsätter en känsla jag tror många av oss känner igen oss i. Det är när Burnham gläntar på dörren till sitt mörka rum, sitt fängelse och tillflyktsort. Ljuset utanför är så jävla starkt, det bländar. Han kisar mot solen eller om det är strålkastaren. Det gör ont i de gråtsvullna ögonen. Han tvekar.

Jag tror inte att vi har fattat någonting alls än om pandemin och vad den gjorde med oss. Vad den förstärkte av det som redan fanns och vad den förstörde. Inside är en bra plats att börja på, när vi nu börjar krypa fram ur våra hålor.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.