Kampen för klimatet fortsätter – i domstolen
Unga klimataktivister har börjat gå den rättsliga vägen
Jag följer fotbolls-VM. Nio europeiska landslag säger att deras lagkapten kommer att spela med en armbindel med texten ”One love” och regnbågsfärger. Detta för att markera stöd för hbtq-personer, som lever utan rättigheter och under hot om fängelsestraff i Qatar. Strax före avspark i Englands första match kommer beskedet att de väljer att strunta i bindeln, eftersom Fifa hotat lagkaptenen med gult kort.
Hur gör man bäst motstånd? Frågan upptar mig. En sak är säker: svaren finns inte hos ängsliga fotbollsproffs och fega förbund.
I stället går jag till Stockholms tingsrätt den gråaste av novemberdagar. I rådhuset den här dagen handlar de flesta mål om narkotika, brott mot knivlagen, en och annan misshandel.
Och så den förhandling som jag lyssnar på. Inför rätta står en tjej med lugg, hon ser så ung ut. Det är för att hon är det. Hon är 20 år gammal.
Målet gäller en händelse i mars i år, en månad efter den ryska invasionen av Ukraina. Tjejen och ett tiotal andra klimataktivister blockerade ingången till Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68. De tog sig in i dörrslussen mellan gatan och receptionen och vägrade gå därifrån.
Deras krav: att Sverige skulle sluta importera gas och olja, för klimatets skull och för att inte finansiera Putins krig. Och att den dåvarande regeringen skulle ge mer stöd till en grön omställning i Europa.
Det gick ett tag, den där dagen i mars. Några timmar. Ner till dörrslussen kom så småningom den snälle Bengt Harju, vd och fastighetsansvarig. Han försökte få demonstranterna att flytta sig till gatan. De stannade kvar. Till slut ringde han på polisen, som fick bära bort dem.
Jag vet att Bengt Harju är snäll eftersom jag känner honom lite. Jag har jobbat i det där huset som kallas 68:an, gått igenom dörrarna många gånger, blippat passerkortet och sagt hej till receptionisten. Jag funderar på vad jag hade tänkt om jag hade behövt kliva över ungdomarna på väg till jobbet. På om jag hade lyssnat på vad de hade att säga.
Harju är kallad som vittne i rättegången mot den unga kvinnan.
Hur kom de in i slussen, frågar åklagaren.
– De liksom rullade in bakom mig, svarar Harju. Ett ganska sinnrikt system faktiskt. Han låter lite imponerad.
En polis vittnar, han låter också snäll. Han säger att aktivisterna fått tid att diskutera i demokratisk ordning innan de bars i väg.
Nu sitter den unga kvinnan här i rätten. Åtalspunkterna är ohörsamhet mot tjänsteman och olaga intrång.
Man kan förstå Bengt Harjus perspektiv. Vad skulle han göra? Huset är säkerhetsklassat, det kom ofta ministrar dit när sossarna satt i regering i våras.
Men man kan förstå tjejen med lugg också. Under förhöret säger hon att hon erkänner att hon var på platsen, men att hon inte tycker att hon begått något brott. Hon hänvisar till nödrätten, som tillåter undantag när lagar förbjuder det som är rätt eller nödvändigt.
I många länder går nu unga klimataktivister den rättsliga vägen. Argumentet är ofta just att politikerna inte lever upp till sina egna mål
– Nödrätten gäller när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat av rättsordningen skyddat intresse, läser hon från sitt papper. Det kommer från brottsbalken.
Hon citerar professor Johan Rockström, som sagt att “Allt över två graders uppvärmning är med stor sannolikhet att betrakta som permanent skada för våra möjligheter till liv på jorden.”
Med dagens utvecklingstakt går vi mot 2,8 grader.
Jag tittar på orden jag skrivit ner, citatet från Rockström: permanent skada för våra möjligheter till liv på jorden. Nödrätten gäller i vanliga fall sådant som att man kan ha rätt att avliva ett djur som går till attack.
Tjejen säger att hennes intrång ska betraktas som nödvärn, för att protesten syftar till att upprätthålla möjligheterna till liv på jorden.
I veckan var det klimattoppmöte igen. Den svenska klimatministern Romina Pourmokhtari åkte dit och krävde förståelse för att Sverige måste öka sina utsläpp, på grund av det ekonomiska läget. Finansminister Svantesson var samma vecka glasklar med att hon struntar i Parisavtalets mål, som är svensk lag. Går det så går det, sade Svantesson.
Den åtalade säger att hon ser sin demonstration som ett sätt att ta strid för det som politikerna redan lovat, ja faktiskt lagstiftat om, men nu sviker.
– Sverige har skrivit på Parisavtalet och de risker som kommer med en uppvärmning på 1,5 till 2 grader. Men allt över det är bortom vad en medborgare i världen kan tänkas behöva godta.
Talet är långt. Tjejen går igenom statistik och forskningsrapporter. Det är jobbigt att lyssna. Inte för att det hon säger är nytt eller komplicerat. Tvärtom. Men det är tungt att bli påmind om en sanning som man till vardags försöker skjuta ifrån sig.
Allt går inte åt fel håll i klimatfrågan, tvärtom. I Brasilien vann Lula valet, sol- och vind blir allt mer konkurrenskraftiga energislag, i USA rullas nu Bidens stora klimatinvesteringsprogram ut.
Problemet är att fossillobbyn under 30 års tid fick diskussionen att handla om huruvida klimatförändringarna över huvud taget fanns. Decennier gick förlorade och nu är tiden så fruktansvärt knapp.
– Det sägs att jag har hela livet framför mig. Men ni ska veta att det känns inte så
I sitt anförande hänvisar den åtalade sen till Sir David King, som var vetenskaplig rådgivare åt den brittiska regeringen. För drygt ett år sedan sade han att vad som sker de närmaste tre till fyra åren kommer att avgöra mänsklighetens framtid. I Sverige sade klimatministern nyligen att hon avser att komma tillbaka nästa år med förslag på insatser som ska vara ”långsiktiga och effektiva” i stället för de hon avskaffat.
Det tjejen beskriver är en verklighet som inte går ihop. Där vetenskap och kunskap, själva tidens gång, förnekas av politikerna.
I försvaret hänvisar hon också till det mål i Nederländerna som efter fyra års processande gjorde att Högsta domstolen slog fast att staten hade brutit mot Europakonventionen, och tvingade fram en skärpning av klimatpolitiken.
I många länder går nu unga klimataktivister den rättsliga vägen. Argumentet är ofta just att politikerna inte lever upp till sina egna mål, de lagar de själva varit med om att utforma men sedan blankt struntar i.
Samma vecka som vi sitter där i salen, mellan narkotika- och misshandelsmålen, lämnar 600 barn och ungdomar i nätverket Aurora in en stämningsansökan mot den svenska staten, inspirerade av bland annat målet i Nederländerna. Ungdomarna kräver att domstolen slår fast att Sveriges klimatpolitik är otillräcklig. Rättsligt lutar man sig just mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Det är hoppfullt. Samtidigt, juridiken går långsamt medan tiden går så fort. Veckorna, månaderna, åren.
– Hade tiden inte varit så knapp hade jag kunnat utbilda mig, eller ha byggt upp ekonomiskt kapital för att förändra på så sätt. Men tiden det tar för mig att klättra i den politiska hierarkin eller att få inflytande på en arbetsplats, den finns inte, säger den unga kvinnan i Stockholms tingsrätt.
När förhör har hållits och vittnen hörts ber domaren, en korrekt och vänlig kvinna, den åtalade att hålla sig kort i sitt avslutningsanförande. Det gör hon.
– Det sägs att jag har hela livet framför mig. Men ni ska veta att det känns inte så.
Dom meddelas om en vecka. Det lutar åt dagsböter.
