”Tråkigt och svårt” är för låg nivå på kritiken
Pallar man inte läsa Augustböckerna ska man inte ta på sig uppdraget att bedöma dem
Är det på väg att bli en tradition, med elektorer som gnäller över att fel bok vann Augustpriset? Förra året var det Kvartals kulturredaktör Ola Wong som skruvade isär den estetiska finmotoriken i Elin Cullheds Eufori med toviga tumvantar.
I år är det den före detta kulturchefen för GP, Björn Werner, som beklagar sig i SvD. Samtidslitteraturen är ljummen, oangelägen och präglad av en ”skrivarskoleduktig tråkighet”, menar han. Den breda kvalitetslitteraturen saknas. Beviset för detta? Jo, att Werner somnade när han läste de två nominerade (lövtunna) diktsamlingarna. Samt att han inte kunde koncentrera sig under Johannes Anyurus roman Ixelles. Ingenting om varför böckerna är tråkiga, hur de är skrivna eller tematiskt uppbyggda.
Det är i sig anmärkningsvärt att en före detta kulturchef för en av landets största tidningar inte klarar av att läsa böcker han tagit på sig uppdraget att bedöma (mitt tips: hitta en ny elektor). Men framför allt är texten en typ av kritik vi kan vara utan. För vad ska vi egentligen med litteraturkritiken till, när den bara ”tycker”? Av någon anledning verkar Augustpriset framkalla dessa texter. När nomineringarna tillkännagavs gick Anna Hellgren ut i Expressen och deklarerade att årets skönlitterära titlar visserligen var kompetent litteratur, men att de inte fick henne att vråla sig ”hes mot oktoberhimlen”. Ingen anledning, inga argument – bara en feeling som inte infann sig.
Emellanåt talas det om att litteraturkritiken har blivit för elak. Jag har aldrig förstått den tanken, och det är inte heller min kritik mot Werner och Hellgren. Är en recension välargumenterad och förankrad i verket kan den vara hur hård som helst. Kritiken är inte till för författarna – utan läsarna. Det som däremot är outhärdligt är slapp litteraturkritik. Givetvis är recenserandet ingen exakt vetenskap, men sågningen måste alltid ledas i bevis. ”Jag tycker att … därför att …. Annars blir det bara en fråga om smak – och det är fullständigt ointressant.
Men låt oss ändå ta Werners text på ett allvar den inte förtjänar. Är samtidslitteraturen för skrivarskoleaktig? Jämfört med för 20 år sedan, då jag och Werner började läsa (vi är jämngamla) samtidslitteratur, tycks skrivarskolornas inflytande ha minskat markant. På den tiden fanns det verkligen en trend med avskalad Carverprosa, som lärdes ut på Biskops Arnö, Göteborgs universitet och Wik. Namn som Mats Kempe, Cecilia Davidsson, Ninni Holmqvist och Hans Gunnarsson dominerade kultursidorna. Någon liknande tung trend saknas i dag – en estetisk mångfald präglar samtidsprosan. Detsamma gäller lyriken. Hade Werner skrivit sin kritik för 15 år sedan hade jag hållit med honom: under språkmaterialismens 00-tal var poesin en ”smal scen”. I dag har den vänt sig utåt och influenserna från den unga danska politiska poesin är påtagliga.
Med detta sagt tycker jag ändå att det finns saker att kritisera i samtidslitteraturen. För några år sedan skrev Henrik Bromander en välargumenterad text i DN där han menade att skönlitterära prosaister underskattar research. Detta kunde vara en anledning till att så många skriver om sina egna liv, att man på så sätt slipper det grundläggande arbetet. Jag har länge undrat var alla romaner om ”de andra” är: bilburna SD-män på landsbygden, källarmoskéer i förorter? Avsaknaden minskar angelägenhetsgraden. Likaså noterar jag att den mycket lästa arbetarlitteraturen – som gjorde 2010-talet så spännande – har klingat av något. Ett tag verkade det som om gig-ekonomin skulle bli ett ämne, men sedan Anders Teglunds Cykelbudet publicerades har ingenting hänt.
Så visst kan man likt Björn Werner beklaga sig över samtidslitteraturen, att den är för oangelägen och att bred kvalitetslitteratur saknas. Men det måste göras på rimliga grunder.
Att likt ett barn i biofåtöljen gnälla över att böckerna är tråkiga – för att det gör ont i rumpan, eller i Werners fall att streamingtjänsterna lockar – är inte en sådan.
Texten har uppdaterats.
