Det bästa jag har läst om kärleken i sorgen
I Lars Noréns sista dagbok blir det tydligt vad som egentligen betyder något
Norén är död. Hur jag vet säkert? Han skulle aldrig valt ett så billigt omslag. Är det nåt han gillade är det bra material.
Jag hoppas att slippa läsa jämförelser med Lundell, en generationskamrat, underbar i sin egen rätt, men som inte delar Noréns blick, den att inte bara se sig själv, utan människorna. För att skriva på det sättet krävs en finkalibrerad empati. Norén har den. Det är samma empati som finns i hans mest drabbande pjäser, Personkrets, Natten är dagens mor och Stilla liv. Den sistnämnda är stum, bara koreografi och regi, men varför satt jag då och grät över berättelsen om flykt, om barn, om död? För även där är skärningspunkten språkbegåvning och empati, så även i Dagboken. Tyvärr, eller vad man ska säga, viker han inte heller ner blicken när den hamnar på något som inte faller honom i smaken.
Jag skrattar när jag läser att Norén blir galen över att Greider dissar Beethoven. Det sätter fingret på nåt. För det ÄR absurt. Vad i helvete menas? Skriver Greider att Beethoven är dålig? Svansföringen?
Och jag förstår nu varför Jens Liljestrand blev besatt av Norén – och skulle köpa hans skinnjacka från Armani. Norén klär av Liljestrand. Gemensamt för männen Norén skriver om är han tycker att de har en slags makt inom kulturvärlden. Han skriver att ”Expressen kultur bedriver kulturjournalistik genom position”.
Victor Malm ”har åtagit sig domarrollen och utfärdar den ena infantila domen efter den andra över goda och dåliga författare”. Björn Wiman får ljummare kritik, men måste, verkar det som, tvångsmässigt ändå granskas. De sistnämnda är kulturchefer.
Till exempel den här femte dagboken som är det bästa som har skrivits om pandemin
Jag vet inte om det är modigt eller självdestruktivt. Där Norén vill ha självrannsakan kommer han ju bara att få försvar? Och just position? För så funkar människan. I värsta fall skapar Noréns kritik avsky och därmed en missad chans att läsa honom.
Till exempel den här femte dagboken som är det bästa som har skrivits om pandemin.
Det finns, tyvärr, en naturlig spänning, en framåtrörelse i att man faktiskt vet slutet på berättelsen. Lars Norén har kol. Lars Norén är 70 plus. Pandemin är ett ännu oskrivet drama vars A-båge nog kommer handla om hur de äldre drabbas hårdast av en utilitaristisk såsse-regering ledd av en blind mullvad. Norén skriver om det, han lever det och gestaltar det, ensamheten, avståndet i att inte får vara med de sina. Inte få se sin farsa på två år.
Trösten finns tydligen i litteraturen. Det helande med poesi. Någon som ser och förenar känslan även om det som här, är mörkt, nästan obeskrivbart mörkt.
Det gör ont att läsa om hur Norén är instängd vecka efter vecka, hur hans liv blir mindre till den grad att dagboken handlar om chokladbananer han ber Margareta lämna utanför dörren. När dotterns skola upptäcker ett fall av covid kan det innebära döden för honom.
En annan anledning till att texten är så bra, står förklarat i boken. Det finns en närvarande redaktör och jag läser glupskt om hennes komiska stränghet. ”Jag har lyckats hålla mitt löfte till Gunilla att inte ta med så många citat från filosofer och författare som jag omnämner.” Det är bedårande.
Men den stora smärtpunkten ligger i relationen till barnet. Han skriver på ett ovanligt, för en man, helt öppet, sårbart sätt, om sitt lilla barn.
”Staden låg i mild dimma på morgonen. Taxi till Mariatorget. Oerhört nära varandra.”
Det är skakande föräldraskap. Nästan för smärtsamt att läsa
Barnet har alltid varit centralt i allt Norén gör. Från sonens gröna sorg, nykläckt i världen och uppvaknad i en dysfunktionell frukost i Natten är dagens mor. Till att berättarjaget Lars tar sin yngsta dotter till Gröna Lund. Fy fan vad jobbigt att åka till Grönan? Plus barnets kompis i släptåg, addera sedan ångesten att tro att barnets ska dö varje gång karusellen lämnar mark. Det är skakande föräldraskap. Nästan för smärtsamt att läsa. Nåt med mansrollen också… jag vet inte exakt vad. Något skört som övergår i stolthet. Norén åker till Nacka Forum med stora dottern för att shoppa. Jag klarar nästan inte av att läsa om sådan kärlek. Det är en perfekt gestaltning. (Och en annan fundamental skillnad mot Ulf Lundell och hans behandling av ämnet föräldraskap, som verkar stå nästan i motsats till bildandet av jaget.)
”Vad är angeläget förutom omsorgen om mina barn.”, skriver Norén (väldigt snyggt utan frågetecken). Boken är på många sätt ett avsked till dem, så även till skrivandet.
”Ännu en dag utan S. Därför är jag ledsen”, skriver han den 6 oktober.
Jag med. För jag vet slutet på den här historien. De får inte varandra. Barnet och den älskande pappan.
I slutet av boken avtar kritiken mot kulturkritik. Det blir en illustration av vad som egentligen betyder nåt. Alla som förlorat någon eller sig själv vet att det spelar ingen roll vad fan några olika killar i Bonnierkoncernen har för sig.
Han skriver:
”Jag hoppas bara, jag vill så gärna få några år med barnen, efter pandemin, då vi kan leva tillsammans, resa finnas.”
I sorgen finns kärleken och det här är det bästa jag läst om det. Även om dagboken är en hink skit, som DN Kultur kallade den första, så är det den hinken skit som litteratur bör vara.
