Tantens revansch
Åsa Linderborg på plats när handväskan intog Varbergs fästning – och Jan Myrdal öppnade sin bokborg
För ett par veckor sen drabbades Varberg av en tantinvasion. Två konstverk avtäcktes, först en tantarmé i betong, Tantfullness, och därefter Med handväskan som vapen i brons. Fyra hundra Varbergsbor hade tagit sig till stadens fästning för att se Susanna Arwins omdebatterade tant som svingar sin väska.
Jag har försvarat monumentet i flera texter, men när jag ser det i verkligheten blir jag kluven.
Om jag förstår Susanna Arwin rätt, har hennes konstverk inte Hans Runessons ikonografiska fotografi som förlaga. Det betyder att bronstanten ska betraktas som frigjord från växjöbon Danuta Danielsson, som 1985 gjorde handväskan till en antifascistisk symbol när hon drämde den i huvudet på en skinnskalle.
Den som kan historien om kvinnan som i spontant raseri visade sin avsky mot nazismen har nog svårt att tänka så, men om det inte är Danuta Danielsson, vem är det då? Utan en nazist i väskans riktning kan tanten laddas med lite allt möjligt. Kvinnokraft, inte tu tal om det, men utan nån explicit politisk udd.
Därför är det lite märkligt att Med handväskan som vapen ännu inte fått nån hemvist. Debatten våren 2014, när Växjö sa nej, upprepar sig nu i Varberg.
Ett återkommande argument är att Danuta Danielsson hotade den grundlagsskyddade mötesfriheten och att hennes handväska därför snarare ska betraktas som en antidemokratisk symbol.
Så ser idéskiftet ut i Sverige. 1985 var antirasism och antinazism en självklar svensk hållning – Danuta Danielsson blev ju motvilligt en folkhjälte över en natt. I dag, trettio år senare, är ett ställningstagande mot högerextremism nåt kontroversiellt.
Andra menar att Hans Runesson har upphovsrätt och andra att Danuta Danielsson själv aldrig hade velat bli staty. De argumenten väger tyngre, men nu står det i alla fall en tant med väldigt kraft i brons på borggården i Varberg.
Det är den excentriske Lasse Diding som köpt båda konstverken. Han driver ett par av Sveriges, ja kanske världens, mest originella hotell. Gästis har Lenin som tema och Hotell Havanna Kuba. Det låter som ett självmordsprojekt, och skulle säkert vara det om det inte vore för att han gör det med ett spjuveraktigt leende; Didings egen handväska är ständigt riktad mot den borgerliga hegemonin och konvenansen.
De förunderliga hotellen drar gäster från alla håll – inte minst näringslivsfolk – som under några timmar invaggas i socialismen som utopi: efter ett dagsverke får man äta, sova, bada, läsa, prata, diskutera och kanske röka och älska lite. Hur mycket behagligare hade inte realsocialismen blivit, om nån som Lasse Diding hade fått ta hand om den?
Även näringslivet i Varberg har glimten i ögat, de klarar utan större knot av Didings egensinne och har utsett honom till Årets företagare och Årets fastighetsägare. I sina tacktal brukar han berätta lite om kommunismen och därefter med ett brett flin skicka runt en insamlingslista till en Leninstaty. Hittills har responsen har varit så där.
Politikerna har svårare att förstå hur de ska hantera den stenrika leninisten och mecenaten som inte kan röra sig i stan utan att folk kommer fram och vill ge honom ett handslag hellre än en smäll på käften.
Nu vill Diding skänka Med handväskan som vapen till Varberg och det skapar stor oro i kommunfullmäktige och kulturnämnden. Nervositeten kan inte ha minskat av den folkliga uppslutningen med varmt välkomnande applåder på borggården.
Det är svårt att tänka sig att ett konstverk kan bli en bättre turistmagnet än Med handväskan som vapen. Och några ideologiska invändningar borde egentligen vara omöjliga att göra. Antingen symboliserar tanten antifascism, vilket är en anständig ståndpunkt som nog de flesta svenskar trots allt delar. Eller också är hon en symbol för civilkurage, som Amelia Adamo menade i sitt invigningstal. Även det är svårt att reta sig på.
Ledarredaktionen på Hallands Nyheter ser det annorlunda. ”Baxa bort tanten”, skrev de i torsdags. Argumentet: ”Arkivfilmer från 1985 visar att bakom kvinnan rör sig en mobb bestående av arga Växjöbor och kommunister – det parti som då fortfarande hette VPK hade precis haft valupptakt före nazistmarschen”. Ergo: Med handväskan som vapen är inte ett konstverk mot nazism eller en hyllning till civilkuraget, utan ett monument för kommunism och kravaller.
Det är en häpnadsväckande tolkning.
Det är lätt att inse de problem som uppstår när en riking skänker ett konstverk som hen vill ska placeras i centrum, och det händer ganska ofta. Men i det här fallet handlar inte diskussionen om det, utan om att det är en kommunist som vill ge bort ett konstverk.
Tar vi emot Med handväskan som vapen av Diding, måste vi som jämvikt resa ett monument över kommunismens offer, menar den före detta kulturchefen i stan.
Konstverket ska alltså inte få ha sitt eget liv, tanten med handväskan måste i evighet ta ansvar för mannen som skänkt henne. Det är en ganska märklig konstsyn.
”Tantfullness” ska Diding dock ha hemma i sin egen trädgård, som han funderar på att göra till ett privat ”Leninland”.
Tantarmén är kongenial. De milda kvinnorna står bredvid varandra i en stenhårt sammanhållen betongbarrikad. Här är de som aldrig fått plats i arbetarrörelsen konst; de som reproducerat arbetskraften, man och barn som ska ut i industri och tjänstesektor. De som slet utan lön, jobbarkompisar och fackliga rättigheter. Tanten fasades ut med den offentliga sektorns framväxt, tack och lov, men visst är hon värd ett monument.
På borggården invigdes samtidigt den här dan en utställning av franska krigsaffischer från första världskriget i det nyrenoverade, mycket vackra Länsmuseets regi. Det är Jan Myrdals och Gun Kessles samling, skänkt till Kungliga biblioteket, som visas. Sälja krig som margarin – inget ämne är mer aktuellt nu när ett hundraårigt korståg ska marknadsföras. Krigsherrarna har börjat leka med tanken på att sätta in atomvapen i Mellanöstern, och ingen säger emot.
Samma lördag öppnades också portarna för första gången till Jan Myrdals bibliotek på Sindaregatan i Varberg. Sveriges största privatbibliotek – 50 000 volymer – blir nu offentligt genom Lasse Didings och framlidne Henning Mankells försorg. Åttio års samlande och skapande presenteras på fyra våningar.
– Man behöver inte tycka eller tänka som jag för att ha nytta av biblioteket, säger Myrdal.
Ett bibliotek kan aldrig vara höger eller vänster, det är ett kunskapsprojekt. Man ska studera sin fiende, är Myrdals maxim, och här finns mycket riktigt en originell samling fascistisk litteratur.
Störst glädje av detta bibliotek torde därför Myrdals fiender ha, eftersom allt han skrivit finns samlat här, inklusive korrespondens. (Även mina expeditivt korthuggna refusbrev, är jag rädd.)
Jag vet ingen svensk som så ofta blivit tystad i namn av yttrandefriheten, som Myrdal. De flesta reser ragg av reflex, de har aldrig läst honom, men här kan man gå till läggen. Nog har Myrdal gjort uttalanden som tarvar mothugg, men många av hans antagonister skulle nog förvånas över hans oomkullrunkeliga kritik mot till exempel Järnridån.
När han nu skänker ett livs läsande till allmänheten, lever han i enlighet med en av punkterna i Kommunistiska manifestet från 1848: arvsrätten ska avskaffas.
Här finns förstautgåvor av Strindberg, Dickens och Balzac (till och med volymer som Balzacs syrra har ägt). En komplett samling George Simenon. Det senaste tillskottet anlände samma dag, förstaupplagan av Voltaires Candide, skänkt av Peter Curman. Det finns bara ett exemplar till i Sverige, på Skokloster.
Kungliga biblioteket har hjälpt till att lägga ut titlarna på Libris, men de största insatserna för biblioteket har ett hundratal olika volontärer gjort. De flesta är pensionerade kvinnor, förmodligen lika stridbara som bronsstatyn, men med en annan apparition.
Jag pratar med Ute Hummel och Berit Trogen, två av alla bibliotekarier som arbetat ideellt med katalogiseringen. De pratar om böckerna som sjuksyrror pratar om patienter, som ett vårdande kall. Det har varit mycket pyssel, säger de, eftersom 30 procent av volymerna är helt unika.
I det här biblioteket finns kanske inte allt, men bra mycket. I bottenvåningen trängs några volymer nyskriven mangaporr. Myrdal är nyfiken på allt.
Det ska bli intressant att se vad som händer med denna sällsynta bokborg. Och om anständigheten gjuten i brons nånsin kommer placeras där det hör hemma – i det offentliga rummet.
