En annan Wagner

Högt tempo när Kärleksförbudet flyttar till sunkig bar i svensk förort

Natalie Hernborg och Anton Ljungqvist i ”Kärleksförbudet. Foto: M Hellström

Något av en begivenhet är vad operasällskapet Kamraterna ställer till med, när de har skandinavienpremiär på Richard Wagners ungdomsverk Kärleksförbudet – han kallade det själv för sin ungdomssynd. Komponerat vid 23 års ålder 1836 dirigerade Wagner själv verket samma år. Det blev ett klockrent fiasko och framfördes aldrig igen under hans levnad. Först 1983, tack vare Wolfgang Sawallisch, är Kärleksförbudet en opera att räkna med. Delvis för att han skar ned ursprungsversionen från fem till tre timmar.

Men inte låter Wagner här som den Wagner vi känner. Här hörs italienska tongångar, Donizetti (vars Lucia di Lammermoor och Maria Stuarda hade premiär året innan), eller som Meyerbeer, Bellini, Rossini – alla kompositörer i ropet och som Wagner svärmade för.

Friedrich karnevals- och kärleksförbud leder till att Claudio fängslas och endast kan undkomma döden om hans syster tillika nunna Isabella går i säng med Friedrich. Med hjälp av sin medsyster Mariana, gift men övergiven av Friedrich, lurar Isabella honom genom sängtricket. Masker och karneval; Friedrich lägrar sin fru och dras med i festligheterna.

Handlingen är Shakespeares Lika för lika, med den skillnaden att pjäsen slutar med att rättvisa skipas, medan operans upplösning, med Wagners egna ord, handlar om revolution. Kärlek och sinnlighet står mot puritanism och auktoriteter.

På Årsta Teater tycks vi befinna oss på en sunkig bar i en mycket svensk förort, Palermå heter här Wagners Palermo. Dekadensen saknar all finess, kitschen dominerar scenen, som dignar av ölburkar, spritdunkar och konfetti. Om det i dag är svårt att levandegöra konflikten i operan, så ser jag hellre uppsättningen som ett försvar för den smutsiga ­operan, fjärran den estetiska ­elegans som oftast präglar ­institutionernas uppsättningar.

Tempot är högt, spelet livligt och solisterna ofta mycket goda. Med blott sju musiker hörs också Martin Virins svenska översättning, vilken framförs med god styrka och inlevelse av såväl Anton Ljungquists Friedrich, som Mikael Onelius Claudio och Daniel Ralphssons Luzio. Framför allt Ralphsson har en förmåga att driva spelet, liksom Anders Nyströms Brighella är rörande i sin vacklan mellan beslutsam polis och förälskad man. Vackrast sjunger Natalie Hernborg, som gör en välspelad Isabella, tätt följd av Maja Frydén som Palermås glädjeflicka.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln