Ett försök att göra om den abstrakta konstens historia

Nu omvärderas konsten som länge avfärdats som gubbig och världsfrånvänd

Lennart Rodhe ”Rotor”, 1954

Göteborgs konstmuseums utställning Det universella språket. Efterkrigstidens abstrakta konst är ett utmärkt initiativ.

Kanske framför allt för att det så inflytelserika 1960-talet och all den konst som i Sverige förknippas med Moderna museets glansdagar och happenings, popkonst, minimalism, konceptkonst, performance och så vidare så starkt skiljer sig från den abstrakta konstens former och anspråk.

Kort sagt: Den historieskrivning som länge såg ut att gå segrande ur konstdiskussionen gjorde det lätt att förkasta abstraktion som reaktionärt gubbig och världsfrånvänd. Men bör vi verkligen förkasta allt detta som en svår essentialistisk återvändsgränd, som i bästa fall fungerar som verklighetsflyende dekoration i det borgerligt strama hemmet – med fördel placerad bredvid en upplaga av katalogen till fotoutställningen Family of Man?

Den historieskrivning som länge såg ut att gå segrande ur konstdiskussionen gjorde det lätt att förkasta abstraktion som reaktionärt gubbig och världsfrånvänd.


Konsthistorikern Kristoffer Arvidsson, vars forskning ligger till grund för utställningen, gör inte riktigt upp med denna dominerande historia, men noterar i den tillhörande publikationen flera intressanta saker. Bland annat visar han dels att det var på de mindre institutionerna i Sverige som abstraktionen dominerade, och dels att det fanns en stark tendens att presentera mindre kända konstnärers verk som uttryck för nationella och psykologiska särdrag, medan kända namn fick beteckna något mer allmängiltigt.

Det är en observation som utställningen visar upp snarare än montagemässigt försöker bryta upp och komplicera. Denna spänning betonas i utställningen genom att inglasade utställningskataloger från tiden, med titlar som ”Två katalaner”, presenteras på podier och konstnärscitat kring abstraktionens universalitet är plottrade på väggen.

Alexander Calder, ”Noir, bleu,  rouge”, 1954.


Vissa konstnärer av samma nationalitet presenteras tillsammans, andra får en mer individuell placering och presentation. Verk av bland andra Louise Nevelson, Inger Sitter, Anitra Lucander, Eddie Figge och framför allt Gudrun Eduards skulptur Hommage à Goya ges bra plats, men förstärker också den tidstypiska mansdominans som betecknar utställningen genom svenskar som Lennart Rodhe och Ulf Trotzig och andra konstnärer som Alexander Calder, Lucio Fontana, Roberto Matta, Antonio Saura, Antoni Tàpies och Mark Tobey.


Intrycket blir att utställningen vill göra om historien, men bara lite grann. Den hade tjänat på att installationsmässigt ännu tydligare lyfta fram detaljer och kritiska observationer som framkommit under forskningen kring det kulturella sammanhang som möjliggjorde abstraktionens glansdagar i Sverige.

Nu riskerar utställningen att bekräfta den minst sagt problematiska internationalismen som rådde på abstraktionens område. Tänk bara på det numera välkända faktum att USA via CIA stödde mycket av den abstrakta expressionismen, som en del av sin propaganda under kalla kriget, just när dess motståndare Sovjetunionen hade övergett abstraktionen som konstruktivistisk möjlighet att skapa en kommunistisk människa.

Ingen annan konst betecknade bättre den liberala fria individens uttrycksförmåga bortom alla sociala konflikter

Ingen annan konst betecknade bättre den liberala fria individens uttrycksförmåga bortom alla sociala konflikter. En tanke som passar som hand i handske med en svensk målare som Olle Bærtling och hans idéer om en avantgardistisk abstrakt efterkrigskonst som lyfter sig över provinsiella horisonter, och går sin egen väg ”oberoende av alla reaktionsrörelser”.

Å ena sidan kan vi i dag förstå detta som en heroisk förelöpare till föreställningen om att historien, om än bara för en millisekund, tog slut 1989 till förmån för en salig förening av global kapitalism och liberala nationella demokratier. Detta är en berättelse som också kopplar samman 1950-talet med en vit manlig genikult som sedan antirasistiska, feministiska, minimalistiska och ideologikritiska konstnärer bryter med.

Å andra sidan: I dag, när i stort sett all konstnärlig form kan göras till en funktionell aspekt av vilken politisk rörelse som helst, kanske just samma tidstypiska påstående av Bærtling, bortom kalla krigets kulturkrig, faktiskt bär på det enda löftet som gör konsten värt sitt besvär? För varför skulle inte Bærtlings löfte kunna peka ut en helt annan bättre historisk slutpunkt än det 1989 som så många i dag så desperat försöker klamra sig fast vid?

Vad som framträder i det abstrakta måleriets praktik och de former av seende som det engagerar, är att de inte alls behöver begreppsliggöras i relation till något förlorat ursprung eller universalitet. Lika gärna kan de beteckna nya sätt att skapa och förstå det visuellas materialitet. Ett verkligt meningsfullt engagemang i ”Det universella språket” tror jag därför handlar om att ta sig an saker i denna konst som går bortom de språkliga ramar utställningen satt upp för sig själv. 

I alla fall känns detta nödvändigt för oss som inte slutar söka efter något i samtidskonstens nära förhistoria att extrahera och utveckla för en annan framtid än den som går att köpa sig till.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln