Rhena operaguldet
Lennart Bromander ser fram emot en god fortsättning på Göteborgsoperans Wagnersatsning
Ett viktigt tema i Richard Wagners gigantiska drama Nibelungens ring är hur naturen föröds genom människans drift att vinna makt och guld. Det betyder att i våra dagar är Nibelungens ring minst lika aktuell som när den skrevs. Rätt läge alltså för Göteborgsoperan att sjösätta sin första satsning på de fyra operorna i Ringen.
Avgående operachefen och ringregissören Stephen Langridge deklarerar också att man inför satsningen satt klimat, miljö och återvinning i centrum. Absolut föredömligt, men om miljötemat kommer att vara centralt, förutom i den scenografiska materialhanteringen, återstår att se när Valkyrian, Siegfried och Ragnarök följer under 2019-21. Att accentuera miljöförstöring i en ringtolkning är för övrigt inget nytt, det gjorde redan Harry Kupfer i Bayreuth 1988.
Det är tänkt att scenografin (Alison Chitty) ska vara densamma i alla fyra delarna: en stor rund skiva som spelplan och med asken Yggdrasil (gjord på ”återvinningsbart kartongmaterial samt av gamla kartonger och emballage”) i fonden. I dramats prolog Rhenguldet, som hade premiär i lördags, agerar hela fjorton personer, gudar, svartalfer, jättar och naturväsen, alla mycket mänskliga. Regissören har dessutom lagt till flera figuranter, vilket ger viss brist på scenisk koncentration.
Rhenguldet är både ett konversationstycke och ett action-drama, och denna dramaprolog innehåller flera mycket skickelsedigra händelser inför fortsättningen. Det krävs att allt berättas tydligt och med stark laddning mellan sångarna. Det har Stephen Langridge lyckats riktigt bra med, och lika glädjande är att också dirigenten Evan Rogister förmår berätta så väl med orkestern. Det var en av Wagners stora operainnovationer att göra orkestern aktivt medagerande i handlingen, och detta kommer fint fram i det pregnanta orkesterspelet.
Det är jämn hög klass på alla fjorton sångare. Anders Lorentzson, Wotan, och Katarina Karnéus, Fricka, har all nödvändig auktoritet. Den fatalt maktarrogante Wotan har en jämbördig motspelare i den illistige svartalfen Alberich, och han gestaltas med dramatisk dynamik av isländske Olafur Sigurdarson. Loge är en av Wagners mest spännande rollfigurer, en undanglidande trixare och fixare, som samtidigt genomskådar ihåligheten i gudarnas pretentioner; han görs helt briljant av amerikanen Brenden Gunnell.
Jodå, det här Rhenguldet skapar förhoppningar om en god fortsättning.