Även en vit, rik kvinna kan vara en hallick

Förhoppningsvis kommer domen mot Ghislaine Maxwell visa att kvinnliga förövare är lika ansvariga som manliga

Ghislaine Maxwell fälldes den 29 december på fem av sex åtalspunkter, bland annat motsvarande trafficking. Dom meddelas inom några veckor.

Ghislaine Maxwell har, till skillnad från sin forne pojkvän och mentor i sexualbrottslighet Jeffrey Epstein, inte haft den goda smaken att ta livet av sig. Det måste ha gjort en hel drös med andra i hennes och Epsteins umgängeskrets – däribland Bill Clinton, Tony Blair, Donald Trump och prins Andrew – ganska nervösa.

I förra veckan föll domen. Maxwell, 60, societetslejon, dotter till en brittisk mediemogul och sällsynt tondöv i det ovana underläget, befanns av en enig jury skyldig till fem av sex åtalspunkter.

Det är inga småförseelser vi pratar om. För att sammanfatta och översätta: trafficking av, det vill säga människohandel med, minderårig i syfte att låta henne utsättas för sexuella övergrepp. I sig räcker det för fyrtio års fängelse. De andra brotten hon fällts för handlar också om olika former av medverkan till Epsteins förbrytelser. Om domaren i målet är på humör kan hon stoppa Maxwell i fängelse i 65 år. Det är i skrivande stund ovisst när straffet meddelas.

Det är svårt att föreställa sig en rik människa bakom galler, och svårast av allt en rik vit kvinna. Men Maxwell lyckades, både genom att själv gnälla om hygienen på häktet i Brooklyn och med hjälp av sina försvarsadvokater, göra det otänkbara ofrånkomligt.

I ett förtvivlat försök att få domaren att försätta henne på fri fot i väntan på rättegång erbjöd hon sig inte bara att hosta upp 28,5 miljoner dollar i borgen, utan också att avsäga sig sitt brittiska och sitt franska medborgarskap och enbart behålla sitt amerikanska. Det är sådant som kanske inte alla brottslingar kan lägga upp på förhandlingsbordet.

Och en jury består av människor. Hur mycket de än instruerats att enbart se till fakta i målet och tygla sina känslor kunde de inte annat än avsky en individ som genomgående verkade så bestört över att dras ner i vanligt folks verklighet – en verklighet där det bland annat ingår att man inte flyger tonårsflickor till en ö med öknamnet ”Paedophile Island”.

Här tror jag för en gångs skull att en kvinna kan dömas lika hårt, straffrättsligt, som en man

Amerikaner må vara smått förälskade i den brittiska överklassen. Men det gör dem också förbittrade, skulle jag säga, när aristokraterna på andra sidan Atlanten avviker från gentlemannaidealen och beter sig som de bortskämda kräk de är. Och här tror jag för en gångs skull att en kvinna kan dömas lika hårt, straffrättsligt, som en man.

Så har ju inte alltid historiskt varit fallet. Tittar man på foton från Nürnbergrättegångarna får man vara bra immun mot feministiska landvinningar för att missa det mest uppenbara: på de anklagades bänk sitter inte en endaste kvinna. Var, till exempel, fanns Hitlers älsklingspropagandist Leni Riefenstahl, filmregissören som hämtade romska koncentrationslägerfångar och utnyttjade dem som slavarbetande statister? I dag är det fullkomligt uteslutet att en sådan människa hade kunnat fortsätta med livet och karriären som om inget hänt.

Att konstatera detta är inte ett uttryck för kvinnohatisk skadeglädje, kanske är bäst att förtydliga. Jag är bara nöjd med att jämställdheten ges ännu en dimension, en där moraliskt ansvar inte är ett exklusivt manligt privilegium.

Den fula ovanan att betrakta kvinnor som viljelösa objekt har annars som en av sina logiska förlängningar att de inte gärna kan vara förövare. Oavsett vad man tror om Knutbyhärvan är det ett ofrånkomligt faktum att pastorn, han som enligt rätten ville röja två människor ur livet, än i dag sitter inspärrad. Kvinnan som – återigen enligt rätten – faktiskt genomförde dåden är däremot sedan länge försatt på fri fot. Det är vanskligt att jämföra äpplen och päron – anstiftaren fick fängelse och mördaren psykiatrisk vård. Det är likväl intressant. Normen tycks vara att en kvinna förvisso kan tappa kontrollen, tillfälligt, och ställa till med något riktigt jävligt. Men för kontrollerad, genomtänkt, uthållig förstörelsevilja krävs en man.

Feminismen ska inte i rättsfilosofiska sammanhang kunna beskyllas för blinda fläckar, och domen i New York är i det perspektivet välgörande. Måtte nu bara domaren kunna förmå sig att tycka lika illa som juryn om en kvinnlig hallick. Maxwell förtjänar att tillbringa resten av livet i fängelse, inte för att hon svikit sitt eget kön (vilket hon i för sig har) utan för att hon betett sig som ett hänsynslöst äckel mot unga, sårbara människor och åsamkat dem fruktansvärd skada.

Men smutskastning av offer för sexuella övergrepp är en klassiker som nog har sett sina bästa dagar

Det fortsatte hon dessutom med under själva rättegången. Hennes advokater gjorde allt för att smutskasta offren. Vid flera tillfällen ”råkade de” försäga sig och uttala deras fullständiga, av-anonymiserade namn, trots att domaren gång på gång påmint dem om att inte göra det. Syftet var förstås, förutom att skaka om vittnena inför de olika korsförhören, att allsköns incels och andra misogyna krafter på nätet skulle börja gräva i kvinnornas bakgrunder. Det var ett i alla avseenden billigt sätt att bedriva research.

Huruvida advokaterna dessutom njöt av att Maxwells och Epsteins offer nu blev föremål för hat och hot vet jag inte. Jag misstänker att de var ganska likgiltiga inför den saken. Och det är fan ta mig ännu värre.

Men smutskastning av offer för sexuella övergrepp är en klassiker som nog har sett sina bästa dagar. Taktiken har på senare år varken kunnat rädda Harvey Weinstein eller R. Kelly, och nu inte heller Ghislaine Maxwell. Trenden har knappast undgått advokatbyråerna, som kommer att dra lärdom. Vi får väl hoppas på lite hederlig amerikansk kulturimperialism framöver så att eländet på sikt försvinner även från svenska rättegångar.

Allt bör vi dock inte importera; det amerikanska rättsväsendet må vara hårt, vilket på ett väldigt obalanserat sätt vägs upp av mängder med tekniska kryphål. En vecka efter domen i New York framkom att minst en jurymedlem själv varit utsatt för sexuella övergrepp, och underlåtit att redovisa det under urvalsprocessen. Att en människa i juryn alltså vet vad det hela handlar om kan bisarrt nog kan gynna Maxwells sak – och i värsta fall leda till att rättegången får göras om.

Fotnot: Texten har sedan den först publicerades uppdaterats med det sista stycket.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.