Marknadsskolan hotar läraryrkets ställning
Därför måste facken bli mer radikala i sin kritik mot dagens system
- Den svenska skolan är ett världsunikt, extremt experiment. De reformer som skulle ge mångfald har i stället lett till att stora skolkoncerner allt hårdare segregerar elever i jakten på vinst och marknadsandelar. Förlorarna blir barnen, och i förlängningen demokratin.
- I en serie artiklar beskriver vi hur systemet fungerar. I dag skriver Erik Löfgren, frilansjournalist, gymnasielärare och tidigare ordförande för Lärarförbundet Student Stockholm.
Hon skulle egentligen ha varit på plats i ABF-huset i Malmö den där novemberhelgen, men på grund av skärpta pandemirestriktioner tittade den fackliga organiseringsexperten Ellen David Friedman i stället på oss genom en webbkameralins. Vi var en tiohövdad skara av skolpersonal som hade samlats för att diskutera den svenska marknadsskolans alla skadeverkningar och tillsammans börjat skissa på hur man skulle kunna mobilisera ett samlat motstånd.
Vi var inte många, men vi var arga och samlade. Och i slutet av samtalet lyfte den amerikanska 69-åringen sitt finger och pekade på oss genom Zoom-verktyget.
– Ni är fler än de som började med en bokcirkel i Chicago, sa hon och log. Ni har tagit det viktigaste steget redan.
Det som för drygt tio år sen började med väldigt små steg i Chicago, av en liten grupp ilskna lärare inom Chicago Teachers Union, har sedan dess växt till en massiv rörelse bland fackligt aktiva lärare i hela USA. Radikala falanger, som alla från början varit väldigt små, har på demokratisk väg lyckats ta makten över lärarfacken i mängder av delstater och i flera av de största amerikanska storstäderna. Det har handlat om grupper av arga och systemkritiska lärare som helt enkelt hade tröttnat på att deras fackförbund blivit till passivt försvarsinriktade försäkringsorganisationer – och tillsammans förvandlade dem till strejkvilliga kamporganisationer.
Samma rörelse behöver ta fart i Sverige. Det är dags att den ilska som finns på sociala medier och i personalrum kokas samman i en gemensam kittel – och att vi tillsammans tvingar våra fackförbund att sätta stopp för det urartade marknadsexperiment som är svensk skola.
För läget är akut. Begreppet ”marknadsskola” har fått bra fäste i den svenska skoldebatten, men det kan fortfarande finnas en bild av att marknadiseringen bara är ett problem för de lärare som arbetar för de vinstjagande koncernerna. Men ingenting kunde vara mer fel. Det är hela läraryrkets status, dess arbetsvillkor och dess framtidsutsikter som sitter fast i detta marknadens strypgrepp.
Vi har skapat ett riggat spel där kommunen inte kan vinna och där aktiebolagen i princip inte kan förlora
Grundproblemet är att lärare som arbetar åt aktiebolagskoncernerna systematiskt pressas med lägre löner, fler elever per klassrum och färre behöriga kollegor. Men det drabbar i sin tur även alla lärare på kommunala skolor, som tvingas se hur deras skolbudget pressas i en omöjlig race-to-the-bottom-tävling i påstådd ”effektivitet” med dessa snabbt expanderande aktiebolagskoncerner.
Vi har skapat ett riggat spel där kommunen inte kan vinna och där aktiebolagen i princip inte kan förlora. Kommunen har ett ansvar att förse varje barn och ungdom inom kommunens gränser med kvalitativ skolgång – aktiebolagskoncernerna har bara ett ansvar att försöka fylla sina klassrum med ett mer lättundervisat elevunderlag för att göra vinst på den samlade skolpengen. Skulle aktiebolaget inte lyckas samla välkammade barn från socioekonomiskt starkare hem, utan märka att ett mer krävande elevunderlag plötsligt letat sig in i kostnadskalkylerna, kan de förstås helt enkelt stänga ner verksamheten. Kanske kan aktiebolaget i stället sadla om till att satsa på att saluföra ostsnål keso eller tomatfattig ketchup istället för att försöka sälja in utbildning med lägre lärartäthet.
Kommunen och friskolorna har i grunden alltså två helt olika uppdrag, men ändå står de på samma startlinje i en tävling där den ena banan består av hundra meter slät barmark och den består andra av hundratio meter häck. Kommunens enda sätt att försöka hänga på koncernerna är att försöka följa efter i deras spår och kapa sina egna kostnader på samma sätt.
Och vad är det som kostar i en skola? Framför allt är det lärarna. Det är lärarna som får springa snabbare, som får färre kollegor och som till slut får en ohållbar arbetsmiljö.
Vårt skolsystem håller på att bli omöjligt att vistas i för den som på sikt bara vill ha sig ett drägligt yrkesliv som en helt okej lärare. Och för mig är det ofattbart att våra lärarfackförbund inte tagit till alla till buds stående medel för att stoppa detta uppenbara vansinne genom konkreta kollektiva kampaktioner.
Lärarfacken har glatt gått med på att byta ut lärarnas kollektiva styrka mot konkurrens mellan lärare om godtyckliga löneökningar och förstelärartjänster
De två lärarfacken misslyckas helt med att plocka upp den kollektiva ilska som just nu bubblar i lärarleden. Tack vare bland annat Tankesmedjan Balans enträgna arbete får fler och fler lärare, även de som just nu trivs på sin arbetsplats, upp ögonen för att det svenska skolsystemet håller på att slitas itu på ett oreparerbart sätt och att läraryrket till slut kommer att vara omöjligt för samtliga. I det läget fortsätter de lärarfackliga topparna att tjata om saker som ”professionsprogram” och snabbåtgärder för att försöka åtgärda den påstådda lärarbristen (spoiler alert: det finns snart ingen skola som har råd att anställa en högre grad av behöriga lärare).
Lärarfacken har glatt gått med på att byta ut lärarnas kollektiva styrka mot konkurrens mellan lärare om godtyckliga löneökningar och förstelärartjänster. De svenska lärarfacken har sedan länge valt att tvinga på sina medlemmar den cyniska samtidstanke som Roland Paulsen sammanfattar så träffande i sin senaste bok Tänk om: även om systemet och strukturerna runtomkring mig är körda, kan jag som individ kan fortfarande hitta min egen väg till lärarlycka.
Jag har helt tappat tron på att dagens lärarfackliga ledning någonsin kommer att bli den kraft som blåser till kollektiv strid för att riva upp det felande skolsystemet och därmed rädda läraryrket. Men även om de svenska lärarfackförbunden har blivit till stela, toppstyrda och i alldeles för stor utsträckning opolitiska försäkringsorganisationer så är de trots allt fortfarande – precis som i USA – medlemsägda rörelser med demokratiska omröstningar om de ledande posterna.
Det är därför dags att sluta fråga dig vad dagens lärarfackförbund kan göra för dig som lärare (det verkar vara någon gratismånad på ett ljudboksabonnemang, en del lönecoachning och ett par peppiga inspirationsföreläsningar). Det är i stället dags att fråga dig vad du tillsammans med dina närmsta kollegor kan göra för att radikalisera ditt fackförbund.
Den lärarfackliga revolution som skett på andra sidan Atlanten kan ske även här, och små steg har alltså börjat tas på sina håll. En annan skola är möjlig. Opinionsbildare och medier kan hjälpa till med att peka ut vår skolas systemfel – men jag är säker på att det är vi lärare som via gemensam kamp måste tvinga fram ett mer rättvist skolsystem.
