Kultur

Kultursidorna gör sig allt mindre relevanta

Stockholmsdebatten visade att föreställningarna om vilka åsikter som är de rätta är för stränga

Av: 

Sven Anders Johansson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den intressantaste debatten under året som gått var den som handlade om Stockholm som en outhärdlig plats, skriver Sven Anders Johansson.
Den intressantaste debatten under året som gått var den som handlade om Stockholm som en outhärdlig plats, skriver Sven Anders Johansson.

KULTUR

Vilken var det gångna årets viktigaste debatt? Gangsterrap-debatten? För vem då? Transdebatten? Ett statiskt skyttegravskrig. Debatten om åldrande och skönhet? Som slog in vidöppna dörrar? Kulturbarnsdebatten? Årets missförstånd?

Kanske är det en smaksak, men efter en stunds funderande kommer jag fram till att den intressantaste debatten nog var den som handlade om att Stockholm har blivit en outhärdlig plats.

I DN beskrev Björn Wiman målande hur ”något knyts samman i magen så fort jag närmar mig mitt hem via de nybyggda men underdimensionerade biltunnlarna, där adrenalin och aggressioner kokar ihop till en vedervärdig brygd redan före klockan sju på morgonen”. Det kan ju låta banalt, men Wiman drog större växlar på sin frustration: ”olusten har stegrats till en avgrundskänsla av rent existentiella mått. För mig är Stockholm inte längre en stad. Det är ett tillstånd.”


Vad var det egentligen för tillstånd han, och ett antal andra debattörer, talade om? Svaret är, tror jag, den falskhet som utmärker den kulturella överklassens liv i allmänhet. Man har de rätta åsikterna – ja, det är rent av ens jobb att hela tiden tycka rätt – men verkligheten stämmer allt sämre överens med kartan.

Man är engagerad i klimatfrågan, men finner sig ännu en morgon vara en del av en trafikstockning. Man gillar mångkultur och hatar SD, men hela ens omgivning är mer pursvensk än SD:s partistämmor. Man tycker att gangsterrap är coolt trots att man närmar sig 60. Man ogillar friskolor men sätter sina egna barn i en när det blir för stökigt i den kommunala. Man ojar sig över segregationen men det närmaste man någonsin har kommit ”förorten” är Ikea i Kungens kurva.

Att man riktade vreden utåt – mot Stockholm och den livsföring man såg runt omkring sig – hindrar inte att det egentligen var sig själv man talade om.

Det intressanta med Stockholmsdebatten var att den omedvetet gav uttryck åt detta, åt den diskrepans som skär igenom dagens kultursidor. Den var ett symptom på icke-identiteten mellan ideal och realitet hos det kulturella kommentariatet.

Eller enklare formulerat: ett uttryck för våndan över att inte leva som man lär. Att man riktade vreden utåt – mot Stockholm och den livsföring man såg runt omkring sig – hindrar inte att det egentligen var sig själv man talade om. Det man mot sin vilja har blivit. En surgubbe, som serietecknaren och författaren Mats Jonsson sa.


Så vad ska man göra? Byta åsikter? Det kostar, fråga Ann Heberlein. Byta liv? Lämna Södermalm eller Enskede och flytta till … landet? Norrland! Ja, det var en konkret lösning som presenterades. Där kan ideal och realitet gå ihop! Alla som levt på ”landet” vet att det naturligtvis är en utopi, och som alla utopier vittnar den mest om svårigheten att lämna det rådande. De som faktiskt lämnar Stockholm gör det, som Sofia Lilly Jönsson påpekade här på sidan, i regel av mer krassa skäl.

Konstigt nog, om man nu ska tala om flyttlass, tänkte ingen på de alternativ som faktiskt vore instrumentella, som i någon mån skulle ”göra skillnad” i förhållande till dagens ”utmaningar”. Att bosätta sig i något av de så kallade utsatta områdena, för att råda bot på den segregation som man anser ligga bakom gängkriminaliteten. Eller flytta till, tja Sydsudan eller Haiti, för att börja leva på ett sätt som inte bidrar till den globala uppvärmningen i samma utsträckning som svenskt medelklassliv.


Är jag för sträng? Kanske. Fast är inte poängen att det snarare är föreställningarna om vilka åsikter som är de rätta som är för stränga? Problemet med den falskhet som i allt högre grad utmärker dagens kultursidor är att den föder debatter som blir allt mindre relevanta. Ett tag fortsätter ens åsikter givetvis att vara ”rätt” bland den bildade medelklassen, men efterhand kommer de att förlora sitt förklaringsvärde och sin attraktionskraft även där. Alltihop blir fin införståddhet, etisk självbespegling, ett slags offentlig terapi. Man agerar ut – i text – det som man inte lyckas göra något åt i verkligheten. På kort sikt är det kanske bra, för det egna måendet. Men är det bra för samhället?

Men 2022 är här. Vem vet vilka omedvetna skikt årets debatter kommer att uppenbara?

ANNONS

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Extern länk från Aftonbladet

Beställ här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Stålarna styr: Stockholm spottar ut sina barn

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Björn Wiman

Mats Jonsson

Ann Heberlein