Mycket mer än sexism, huliganer och bengaler
Medelhavsmuseet visar intressant utställning om fotbollskultur
Bengalrök, lagtröjor, taktfasta ramsor och överallt män i alla åldrar. Bara överkroppar, trängsel, vrål, svett. Det är fotboll. Och hårdföra fans som gör läktaren lika levande som förfasningen enorm.
Varje vår är det samma tema i mina sociala medieflöden. Fotbollsfansen sägs förpesta den goda medborgarens helg. Och varje vår måste jag försvara kulturen. Det är, törs jag påstå, inte lätt för en feminist. Fotbollskulturen är grabbig, stundom sexistisk. När min läktare sjunger ”Åååh hata Hammarby / hora / sjunger samma sång / hela natten lång / hata Hammarby” brummar det inombords av kognitiv dissonans.
Men det är mest yta. Kulturen är också en underbar ventil från allt som är vardag.
När Medelhavsmuseet nu visar utställningen Ultra – Fotboll och politik vid Medelhavet (till och med 8 januari 2023), med fokus på de nordafrikanska länderna samt Israel och Turkiet, är igenkänningen stor. Marscher, rök, sånger, armar i luften.
Ultraskulturen spred sig runt Medelhavet främst från Italien, men allra först sägs supportrar till Hajduk Split i dåvarande Jugoslavien ha varit, som inspirerades av brasilianska fans under VM 1950.
Fokus på utställningen är hur de organiserade klackarna antingen engagerat sig politiskt utanför fotbollen eller låtit politiken sippra in på läktaren. I Marocko ägnar sig en del ultrasgrupper åt välgörenhet. Medan palestinska ultras med israeliska pass som travesterat akronymen ACAB, All cops are bastards, till ARAB, All racists are bastards, naturligtvis retar gallfeber på nationalistiska fans som Maccabi Haifa.
Under den arabiska våren i Egypten engagerades också fansen där, både före och efter massakern på arenan i Port Said 2012. Då stängdes bortasupportrarna, Ultras Ahlawys, in och 72 miste livet. Supportergruppen hade tidigare stött revolutionen och attacken från motståndarfansen ryktas ha varit styrd av myndigheterna.
Annars är hatet mot polisen den absolut största gemensamma faktorn, från södra Medelhavet ända upp till allsvenskans klackar. Under året växelsjöngs ”Snutjävlar – Fotbollsmördare” mellan hemma- och bortapublik, något som provocerade bland andra DN:s chefredaktör Peter Wolodarski. Kanske blir det enklare att förstå som ett globalt fenomen, när politiken ställs på sin spets. För de politiskt engagerade ultras som skildras i olika nedslag på utställningen ger framför allt uttryck för ett hat mot överhet och våld. Kritik mot våldsmonopolet och mot godtyckligheten.
I Sverige tillämpas kollektiv bestraffning av supportrar, vilket borde uppröra ett och annat rättsmedvetande.
I Turkiet, under ockupationen av Gezi-parken i Istanbul 2013, kom ultras ut med sina tröjor och ramsor vilket ledde till att dessas sexism och homofobi ifrågasattes och diskuterades. Från en kontext till en annan överlevde de inte, vilket ändå får sägas vara ett gott betyg till både supportrar och andra demonstranter.
Gezi-upproret slogs så småningom ner, nu finns bara dokumentationen kvar. Utställningen är reportageartat journalistisk, fotografier, faktatexter, film. Det blir förstås ganska upprepande – en läktare är en läktare. Men detaljerna är många och intressanta, förarbetet gediget och de olika ländernas kulturer skiljer sig en liten smula från varandra. Det är en uppenbart förnyad blick på en för många okänd värld.
Tydligast blir att fotbollen och laget skapar en sammanhållning som borde göra arbetarrörelsen grön av avund. Kanske är det som provocerar fotbollshatarna just folksamlingar med ett enda (för många meningslöst) mål, eftersom det historiskt finns något minst sagt otäckt med det. Trots allt är den sammanhållningen att föredra framför andra nationalismer.
