Krig ser inte alltid ut som i medierna

Av Alisa Sopova

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ukrainska journalisten Alisa Sopova och brittiska fotojournalisten Anastasia Taylor-Lind driver projektet #5Kfromthefrontline. Alisa Sopova skriver här om projektet – och krigets egentliga vardag – för Aftonbladet kultur.

”Här finns ju inget att fotografera. Kan vi inte åka nånstans där det faktiskt ser ut som en krigszon?” Sådana klagomål får jag ofta höra från västerländska fotojournalister, när vi tillsammans bevakar kriget i Ukraina åt olika medier i väst.

Nu när kriget åter drar igång är det viktigt att komma ihåg att krigsskildringar i media bygger på militära klichéer och motiv som är typiska för all krigsfotografering – stridsvagnar, soldater, explosioner, gråtande kvinnor, ömkansvärda flyktingar – för att läsaren omedelbart ska känna igen situationen. Förhållningssättet framkallar en förvrängd bild som utesluter det mesta av människors erfarenheter från krigets icke-spektakulära vardag.

För tillfället dominerar Ukraina nyhetsflödet. Men detta krig började inte nu – det började för åtta år sedan, och ända sedan dess har media lite håglöst kallat det för ”det glömda kriget”. Som civilperson från östra Ukraina och som journalist i det området hamnade jag snart i ett läge där kriget existerade för mig, men inte för den västerländska publik vars medvetenhet och uppmärksamhet underförstått verifierar äktheten i precis allt som händer på vår jord.

Denna erfarenhet av att genomlida ett våld som inte erkänns som sådant, av att försöka berätta historier som ingen orkar höra, har blivit min egen ingång till allt vad representationsproblematik heter. Det har också bidragit till min växande frustration över den konventionella journalistiken, särskilt då bildjournalistiken – och fått mig att börja leta efter andra sätt att förmedla hur det är att leva i en krigszon. 2018 drog jag och den välrenommerade brittiska fotojournalisten Anastasia Taylor-Lind, som brottats med liknande frågor, igång projektet #5Kfromthefrontline.

Under somrarna 2018 och 2019 samt i januari 2021 tillbringade Anastasia och jag i snitt två veckor åt gången i krigszonen i Ukraina. Som namnet på projektet antyder arbetade vi direkt vid fronten – från ett avstånd på noll meter upp till cirka fem kilometer.

Varje dag gjorde vi ett eller ett par inlägg på sociala medier med ett foto och en kortare text (så lång som möjligt inom ramen för Instagrams teckenbegränsning), och hashtaggen #5Kfromthefrontline. Tillsammans bildar de två komponenterna en ögonblicksbild av vardagstillvaron i den ukrainska krigszonen.

Vi visste att vi ville skapa en ny sorts krigsrapportering. Någon plan att tala om hade vi däremot inte, lika lite som ett program eller en lista med olika saker vi hoppades kunna åstadkomma. Vi försökte helt enkelt berätta de historier vi tyckte var värda att berätta, oavsett om de passade in i den journalistiska mallen. Så småningom gick det upp för oss att vi var något på spåren.

1. Krigszonen behöver inte se ut som en krigszon

Det finns vissa visuella markörer som traditionellt ska vara med i en bild för att tittaren ska kunna identifiera platsen som en krigszon. Som exempel kan nämnas vapen, pansarfordon, folk i militäruniform, ruiner, flyktingläger, mänskliga kvarlevor. Krigsjournalisternas yrkeshemlighet är att de ofta tvingas tillbringa hela dagar på jakt efter just sådana igenkännbara miljöer och motiv, och utanför bild hamnar då hur en krigszon faktiskt, mestadels ser ut – nämligen precis som alla andra ställen i världen. Om en plats, hur hårt drabbad den än är, av olika skäl inte bjuder på tillräckligt många konventionella militära inslag rent visuellt, då känner varken fotograferna eller deras publik igen den som en krigsskådeplats. Därmed blir den praktiskt taget osynlig när medierna gör sitt urval.

2. Människor i krigszonen lider inte hela tiden

Folk i krigsfoton framträder i normala fall gråtande, traumatiserade, olyckliga; avskurna från sina vanliga omgivningar och sysslor. Om någon i ett krigiskt sammanhang visar tecken på positiva känslor eller ger ett glatt intryck, då framställs det ofta som ett tecken på omoral eller illvilja. Hur objektivt eller självklart detta än kan te sig är det en farlig mekanism, för även om den ger sig ut för att enbart representera så fungerar den i praktiken normbildande. Människor i Ukrainas krigszon är väl medvetna om vad som väntas av dem, och försöker spela enligt påbjudna regler. De drar sig ofta för att bli fotograferade i stunder av glädje och fest, av rädsla för att bli sedda som omoraliska eller klandervärda.

3. Civilbefolkningen är inte alltid passiv och osjälvständig

Hjälporganisationer behöver bilder på hjälplösa offer i krig för att få sin publik att skänka pengar eller på något annat sätt bli delaktig i en annan människas liv; en människa som annars förutsätts vara chanslös. Ibland händer det att sådana metoder faktiskt leder till att någon får hjälp att härda ut. Men genom åren har det här förhållningssättet gett upphov till en annan kliché som förstärker redan ojämlika maktförhållanden. Man kan nästan tala om en nykolonial ideologi byggd på misslyckanden, otillräcklighet, passivitet, fatalism och ofrånkomlighet. Dessutom skapas incitament för att framställa de röstsvaga grupperna som parasiter, folk som tär på de sociala resurserna – en alltmer populär tankefigur i högerns invandrarfientliga retorik.

4. Män kan också vara civilpersoner

Tanken på kvinnor och barn som offer har vuxit sig så stark i människors förställningar om vad krig är för något, att den har kommit att forma såväl allmänhetens uppfattning som olika politiska och humanitära interventioner. Uttrycket ”kvinnor och barn” används nästan synonymt med ordet civilbefolkning, och detta tänkande avspeglas också i krigets visuella framställning. Sådana stereotyper leder till antaganden om att alla kvinnor är offer och alla män soldater – vilket gör att män i det civila berövas skydd, och att kvinnor berövas möjligheten att själva välja att gå i strid.

5. Folk som inte ser urbana och västerländska ut kan också vara offer för krig

Västmedias visuella framställningar av kriget i Ukraina är starkt präglade av bilder på babusjkan – den åldriga slaviska kvinnan med huckle och slitna, mörka kläder. När konflikten tog sin början i Ukraina 2014 fanns det en hel generation med fotojournalister, för vilka den visuella framställningen av krig var intimt förknippad med bilden av en kvinna med täckt huvud. Babusjkan med sin sjal passar så perfekt in i den estetiska kliché om kriget som tagit form under de senaste två årtiondena.

Visuella framställningar av kriget är potentiellt traumatiserande, politiskt laddade, etiskt tveksamma – och svåra att verifiera, eftersom bara ett fåtal personer har tillträde till de fysiska platser där händelserna ursprungligen ägde rum. Allt detta sammantaget gör att sådana framställningar har en väldig benägenhet att förvränga verkligheten, gärna till förmån för politiska agendor eller estetiska klichéer. Till följd av detta har digitala bilder på krigen och deras offer, bilder som inte lyckas förmedla skeendets komplexitet, glidit isär från verklighetens krig, ”kriget som kropp”, och från förkroppsligade erfarenheter av våld.

När vi nu – genom journalisternas kameralinser – ser en ännu en våldsvåg skölja över Ukraina måste vi vara medvetna om att det mesta av det som faktiskt pågår lämnas därhän. Det vi exponeras för är bara ett snävt urval, som gjorts på grundval av våra förväntningar och vår estetik.

Översättning av Thomas Engström