Han blottade den nakna kärnan – en sann marxist
Ngũgĩ wa Thiong’os texter avmystifierade världen och manade till handling
Ett av världslitteraturens stora namn har gått ur tiden. Den kenyanske författaren, dramatikern och tänkaren Ngũgĩ wa Thiong’o nämndes ofta i Nobelprissammanhang, men fick aldrig priset. Jag tror jag vet varför. Han skrev för rakt på! Han svepte inte in sin samhällskritik i sentimentalism eller dolde den bakom metaforer och motsägelser som Izhiguro, Pamuk eller Gurnah. Nej, hos Ngũgĩ är det tvärtom: hans romankonst går ut på att blotta tingens nakna kärna.
I ”Djävulen på korset” (1980) tar huvudpersonen Jacinta Wariinga fel buss och råkar hamna på ett möte för ”tjuvar och rånare av den moderna typen”. Det vill säga: vapenbolag, storbanker och multinationella råvaruföretag. Deras kostymer är gjorda av sedlar från respektive land, och där saknas inte den svenska kronan. Efter att Hells Angels Band har spelat tävlar deltagarna om vem som bäst kan råna det kenyanska folket. En ficktjuv har råkat förirra sig in på mötet men blir raskt utkastad: här släpps bara mätta tjuvar in som rånar i hundratusental!
Sådana är Ngũgĩs romaner. Skoningslösa i sin kritik av imperialism och nykolonialism, och på något sätt antimetaforiska; andemeningen tar på sig kläder och blir verklig.
”Djävulen på korset” skrevs i fängelset Kamiti Maximum Security Prison, på toapapper. (”Det var inte svårt – pappret var grovt och hårt, avsett för att plåga fångarna, men vad som var dåligt för kroppen var bra för pennan.”) Den är den första moderna romanen skriven på kikuyu. Bland afrikanska författare hade den allmänna uppfattningen sedan Makererekonferensen 1962 varit att franskan och engelskan behövde ”afrikaniseras”. Men i cell 16 där Ngũgĩ satt för att ha skrivit en kritisk pjäs mot Jomo Kenyattas regering, ändrade han åsikt. I essäboken ”Decolonizing the mind” förklarar han att språket är centralt i frigörelsen: bara på folkets eget språk, med folkets egna talesätt och uttrycksformer – till exempel körsång – kan man skapa en verkligt frigjord litteratur.
Han hade då redan skrivit ett antal romaner på engelska under namnet James Ngũgĩ: ”Upp genom mörkret”, ”Om icke vetekornet”, ”En blomma av blod”, samtliga mästerverk om Kenyas antikoloniala kamp. I den senare attackerade han de nya makthavare som tagit över efter självständigheten bara för att själva berika sig.
Ngũgĩ wa Thiong’o betyder Ngũgĩ, Thiongos son, även om han identifierade sig mer med sin mor, Wanjikũ. Han föddes 1938, i ett Kenya som var under brittiskt styre. Det är samma land och samma epok som skildras så varmt och pittoreskt av Karen Blixen, men i Ngũgĩs memoarer framträder ett helt annat landskap. Ett där hans far, som många andra kenyaner, fråntogs sin mark eftersom den brittiska domstolen bestämt att muntliga överenskommelser inte gällde, och där den nu landlöse fadern började dricka och misshandla tre av sina fyra fruar. Ngũgĩs mamma var en av dem, och tillsammans med barnen återvände hon till sitt föräldrahem. Striderna mellan kolonialmakten och Mau-Mau-gerillan intensifierades. Moderns föräldrahem brändes ner av britterna och Ngũgĩs döve halvbror dödades av en brittisk officer för att inte ha stannat på befallning.
Allt detta förändrade Ngũgĩ i grunden. Från att ha varit en beundrare av britterna och en toppelev i deras skolor, började han utveckla ett kritiskt tänkande. På sextiotalet blev han även marxist, och Ngũgĩs litteratur är också marxistisk i ordets rätta bemärkelse: den avmystifierar världen, blottar produktionsförhållandena och manar till handling. Som huvudpersonen i ”Matigari” säger: ”världen är upp och ned. Rånaren kallar den rånade för rånare, mördaren kallar den mördade för mördare.” Läs den!
Vi kommer att sakna dig, Ngũgĩ wa Thiong’o, Ngũgĩ wa Wanjikũ.
