Ångesten sipprar ut ur deras rippade sexpack
”Starkast vinner” visar hur även killars ätstörningar styrs av äckel och kontroll
I våras publicerade SVT Play dokumentären ”Smalast vinner”, som fick rättmätig kritik för att enbart fokusera på tjejers skönhetsideal och smalhets. På ett förtjänstfullt sätt botgör man nu med snubbarnas sida, i ”Starkast vinner”.
Här saknas mycket av den historiska återblicken som i första delen bogserade oss fram till nutid. Sådant finns det å andra sidan gott om på andra ställen – på senare tid har det skett en omvärdering av populärkulturen som dominerade 00-talet och som jag själv betraktade som självklara sanningar. Det gick ju på tv. ”Biggest loser” och ”America’s Next Top Model” kan nu bedömas för vad de faktiskt var: sadistiska experiment som inte hade något med hälsa eller framgång att göra, utan att exploatera sårbara människors desperata längtan efter att ses som fullvärdiga.
Men vad spelar det för roll att dessa dinosaurier rullas fram i rampljuset igen? Inget har upphört, inte heller nu, trots att alla kan ondgöra sig över algoritmerna, överdrivna challenges och såklart, roten till all ondska, TikTok. Därför är det fortfarande drabbande när en hockeykille från Leksand berättar om när han bars in i bilen för att åka till akuten då han vägde 32 kilo, fördelat på hans 184 centimeter långa kropp.
Det mest slående med ”Starkast vinner” är också egentligen en självklarhet – nämligen att killars ätstörningar drivs av samma mekanismer som tjejers. Samma äckel inför den egna kroppen, samma försök till kontroll. Vår tid är väldigt bra på att erbjuda knep för att ta kontroll. Och alla förutsättningar finns för att leva ”rätt”, men det tycks oftast rinna ut i strikta rutiner och extrema förhållningssätt till träning och kost, som särskilt unga killar verkar benägna att lockas av.
Det behöver inte ens avgränsas till gymmet – den som vill ha väldigt tråkigt kan se dysterkvisten José Gonzales djupandas och börja varje morgon med ”ett stort glas vatten” i ”En tiger i paradiset” på SVT Play. Rutiner och disciplin är det som gäller. Det är, vilket konstateras i dokumentären, inte fråga om en trend, utan om ett mycket accepterat sätt att inrätta hela sitt liv.
Hela grejen med idiotier som ”looksmaxxing” är ju att få tjejer
I gymmets omklädningsrum är det nästan omöjligt att inte hamna mitt i en flock med små ”gymbros”, som skrämmer mig trots att de är hälften så gamla, men som också inger en känsla av sympati eftersom deras ångest, otillräcklighet och vilsenhet liksom sipprar ut genom det rippade sexpacket. Det är ett sätt att prata, närmast ett eget språk, vilka alla unga killar ägnar sig åt vid den tidpunkten, tänk bara på Mikael Yvesands ”Häng city”, och detta råkar vara deras. Synd bara att det är så inåtblickande och tömt på nyfikenhet.
Jag kan drabbas av impulsen, medan jag stressar på mig strumpor och byxor, att ställa frågan om de inte fattar att de ser lite… bögiga ut? Not that there’s anything wrong with that som Seinfeld skulle sagt, men att vara lite gay är knappast ett attribut som annars förknippas med hela den ultramaskulina rörelse som ligger till grunden för killarnas besatthet. Hela grejen med idiotier som ”looksmaxxing” är ju att få tjejer. Men det enda jag ser, genom grov anekdotisk bevisföring förvisso, är killar som tar på varandras triceps och speglar sig.
Man behöver nog inte oroa sig överdrivet mycket för de flesta av dem. Empati är något man lär sig på vägen, tillsammans med ett avtagande intresse för sig själv. Men några kommer inte lyckas bryta igenom den väggen, och det kommer bli svårare att göra det. Vi dumma små människor kommer behöva anstränga oss hårdare för det som är mycket svårare än att ha tonade muskler, nämligen att knyta an till andra.
Konstpodd: I själva verket
Café Bambino: Pedofiljakt, hämnd & kriminella barn
