Hon lovar bosättare pooler i ett rensat Gaza
Louis Theroux möter israeliska extremister i ny dokumentär
För 14 år sedan besökte den brittiske dokumentärfilmaren Louis Theroux bosättare på Västbanken i ”The ultra zionists”. Bland annat träffade han en kille med knäckt keps i ett tält, fullt av posters på skäggiga rabbiner. Närmast likgiltigt deklarerade ynglingen att Palestina inte existerar, bara Judeen och Samarien, som tyvärr ockuperas av smutsiga araber. I den nya dokumentären ”The settlers” återvänder Theroux till Västbanken – men nu står i stället den nationella säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir och säger samma sak. Det är inte bara i väst som högerextremisterna svidat om till kostym och slips.
När hela världens blick är riktad mot Gaza är det lätt att glömma bort Västbanken. Där bor 3,5 miljoner palestinier som levt under militärockupation sedan 1967. Efter 7 oktober har bosättarrörelsen avancerat kraftigt i området och i det våld som utövas mot palestinier har över 900 människor dött. I dokumentären visar Theroux pedagogiskt hur en bosättning blir till, vilket nog ganska få känner till. Och hur hela området förvandlats till en glödande krutdurk. Här växer Hamas och här planeras antagligen – hemska tanke – nästa terrordåd.
En bosättning uppstår genom att ett tältläger byggs nära en palestinsk stad, av ultraextrema sionister. Dessa är i teorin olagliga, men skyddas i praktiken av den mäktiga israeliska armén. Efter några år växer lägret – inte sällan genom privata amerikanska donationer – till ett mindre samhälle som likt en parasit biter sig fast i den palestinska staden. Plötsligt vimlar det av militärer och checkpoints inuti staden, samt zoner där palestinier inte får röra sig. När urinvånarna går till affären ser de bosättare med tultingar i bärsele på magen och M-16 på ryggen. Nästa dag har den förbjudna zonen flyttat 50 meter närmare så att de måste ta en omväg på två timmar för att komma till affären om hörnet. Allt handlar om att fragmentera palestinska liv.
Bakom samtliga dessa bosättningar finns en kvinna. Hon heter Daniela Weiss, har kallats ”bosättarrörelsens moder”, och det är henne som Theroux egentligen vill porträttera i ”The settlers”. Hon är en välformulerad dam med klut på huvudet och ett ständigt leende. Sedan 1970-talet har hon åkt runt i krigszoner och bedrivit mäklarverksamhet. Så fort barnliken städats undan i Gaza lovar hon att 80 bosättare ska få bygga sina swimmingpooler på den blodiga marken. I dokumentären är hon själaglad: ”Jag hjälper regeringen att göra vad den egentligen vill” och ”ungdomen stödjer mig”. Dessutom har hon ett ”magiskt system”: sionismen. Som fungerar bättre än någonsin.
Jag har sett Louis Theroux hålla masken inför nynazister och vaccinskeptiker i otaliga dokumentärer. Han påminner om en blandning mellan Tom Alandh och Michael Moore: med en vardagspoetisk ton och naiva frågor lockar han fram djärva ställningstaganden. Det som gör hans dokumentärer så sevärda är att han bemöter de mest extrema yttranden med en brittisk artighet som får de intervjuade att känna att det är fritt fram.
Men i ”The settlers” händer något. Först påpekar Theroux försynt att det enligt Genèvekonventionen är ett krigsbrott att föra in civilbefolkning på ockuperat område – och bemöts med ett hånskratt. När Weiss sedan leende deklarerar att det ”inte förekommer något bosättarvåld” slocknar den nyfikna blicken. Här finns inget att förstå, bara en avgrund som stirrar tillbaka. Theroux utbrister: ”Du framstår som en sociopat” och åker hem.
Café Bambino: David Lynch-hat, böliga tjejer och påvens oskuld
