En stor människa med tro på yttrandefriheten
Sverige blir ett fattigare land utan Stina Oscarson
Det var omöjligt att inte tänka på döden när man träffade Stina Oscarson och såg hennes förtvivlat lilla kropp, och ändå är dödsbudet lika överraskande som drabbande.
Jag sitter i huset i Bräcke och skissar minnet av någon jag respekterade djupt och tyckte mycket om, utan att kunna ta stöd i Stinas litterära kvarlåtenskap, som jag har hemma i Stockholm. Det är en uppfordrande samling titlar, Stina skrev aldrig utan ett ärende. Den senaste jag läste, ”Det perfekta plåstret”, var ett klurigt och bitvis fruktansvärt roligt försök att få läsaren att ta pulsen på sina egna värderingar och fördomar.
Det var sådan Stina var – studera gärna din meningsmotståndare, men orkar du gräva i dig själv?
Första gången som jag såg Stina Oscarsons eld brinna – jag hittar ingen bättre bild, Stina flammade och sprakade av energi, nyfikenhet och kamplust – var på Orionteatern 2008, där hon då var chef. Stina iscensatte där nåt så omöjligt som en uppsluppen, festlig intellektuell samling för en annan kulturpolitik än den borgerliga regeringens marknadsanpassade fuskbygge.
Den så kallade ”Skuggutredningen” står sig fortfarande, upptäckte jag häromåret inför en föreläsning i Norge om svensk kulturpolitik. Den är knivskarp.
Jag minns Stina där, på Orionteaterns scengolv bland sågspån och den säregna doften av ladugård, att jag tänkte att hon var så tunn i sin korta, svart kjol och t-shirt. Senare förstod jag att hon var sjuk.
2014 berättade Stina öppet om sin anorexia i Filter. Att hon var på behandlingshem för femtioelfte gången när Aftonbladet Kultur publicerade en artikel om Radioteatern under Stina Oscarsons ledning. Skribenten menade att den hade blivit för politiserad och därigenom ointressant, att dramatiken fått ge vika för appeller om en bättre värld.
Intervjun i Filter tvingade bort Stina Oscarson som chef för Radioteatern, eftersom, man som chef för SR inte fick ”blotta sin svaghet på ett så offentligt sätt”.
Sjukdomen började med att Stina tog ställning i en familjekonflikt, genom att straffa sin farmor med att vägra äta av hennes bullar. Mat blev makt.
Men framför allt blev mat ett sätt för Stina att få makt över sig själv. Hon pratade om det paradoxala, att ju större framgångar hon hade i sitt arbete, ju friare konsten blev för hennes egen del, desto mer kaos upplevde hon privat och med det behovet att tukta kroppen i syfte att skapa kontroll.
När Stina Oscarson var som mest aktiv som regissör bodde jag i Uppsala och försummade därför mycket av det hon satte upp. För mig blev Stina i stället en oändligt uppmuntrande och omtänksam samtalspartner, någon jag mötte i ABF-huset, i poddar och paneler, på Kultur & Försvar i Eskilstuna. Jag såg henne ofta komma från tåget, med rullväskan dragande. Den såg alltid så stor och tung ut.
Det mesta andra människa gör missar man ju, dygnet har för få timmar, men jag önskar att jag hade tagit mig tid att se något av hennes och Horace Engdahls turné genom landet. De fyllde salar på ställen med lika många invånare som lokalen hade stolar.
Jag såg inte heller hennes dramatisering av Bertha von Suttners ”Ned med vapnen!” 2018, även det ett tillfälle där Stina Oscarson arbetade med humorn som grundackord. Fred och nedrustning var ett konsekvent tema i hennes gärning.
Jag stötte på Stina en sen kväll på Urban Deli på Sveavägen, när hon var nyinflyttad i det kvarteret. Hon höll i en plastlåda med rucola, jag förstod att det var hennes middag. Hon var glad över sin nya lägenhet men sa att hon ännu inte fått bokhyllorna på plats. Jag erbjöd mig att komma över med min borrmaskin, jag kan sådant där, sa jag, men det behövdes inte. Stina hade många vänner, men i värvet och sjukdomen var hon ofrånkomligt ensam.
Under en period av tvångsvård 2021 kontaktade Stina Oscarson, djupt uppriven, Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladets ledarredaktion med frågan om vad frihet är, vilket resulterade i en originell brevväxling som först publicerades i tidskriften Essä och ledde vidare till debatt inom flera olika discipliner.
Stina Oscarson, född 1975, började med teater på gymnasiet i Skellefteå. Hon var verksam i Kalmar innan hon kom till Stockholm, men under de sista åren var hon framför allt en bångstyrig profil i Svenska Dagbladet. För många alltför bråkig. Stina trodde på samtalet, dialogen, på möten som ruskar om. Hon plågades av ”åsiktskriget” och skälldes som naiv när hon gav ordet åt ”fel människor”.
Man måste kunna ”provprata”, var Stinas paroll, ett ord som hon fått av sin regissörskollega Reine Lööf. Med provprata menas att man utan rädsla för repressalier testar en tanke, blir motsagd, tar tillbaka, börjar om från början, man möts någonstans eller inte alls.
Jag försvarade alltid Stina Oscarsons provpratande och ambition att lyssna på dem som behagar en minst. Kritikerna kommer snart inse att Sverige blir ett fattigare land utan hennes obändiga tro på yttrandefrihet. Det är andra krafter än det fria ordet som förstör den här världen.
En stor människa. Det är så jag minns och sörjer Stina Oscarson.