Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Berta, Bert

Sverige kommer dömas hårt i folkmordsfrågan

Historiker kommer att peka ut de ”ruttna äpplena”

Palestinier återvänder till Rafah på Gazaremsan dagen efter att vapenvilan utlysts.

Bilderna på människor som vandrar genom Gazas månliknande ruinlandskap etsar sig fast. Vapenvilan har gjort det möjligt för palestinier och reportrar att dokumentera ödeläggelsen utan att själva bli offer för den högteknologiska israeliska dödsmaskin som under nära femton månader systematiskt sökt utplåna mänskligt liv. Det är som en postapokalyptisk film.

Medan jag försöker ta in förödelsen ekar orden av israeliska beslutsfattare. ”Utradera hela Gaza från jordens yta”, dundrade Galit Distel Atbaryan (Likud). ”Vi låter oss inte nöja med mindre”, sade Knessets vice talman Nissim Vaturi. ”Lämna inte ett barn kvar.” ”Det är inte Hamas som skall utplånas, Gaza skall raderas” underströk parlamentsledamot Moshe Feiglin.


Dokumentationen tillförs det redan massiva underlag som finns för den Internationella domstolens prövning av Israel för folkmordsbrott och den Internationella brottmålsdomstolens utredning av Benjamin Netanyahu och Yoav Gallant för brott mot mänskligheten, inklusive medvetet bruk av svält som vapen.

Försöken att med lag beivra det värsta brott sittande makthavare kan begå är historiska. Två i grunden skilda rättsordningar står mot varandra. Är alla lika inför lagen eller är vissa undantagna och kan i termer av sin börd och status mörda eller mördas utan rättslig påföljd? Utgången är öppen, men av stor betydelse för mänsklighetens framtid.

Trumps plan att rensa Gaza (”clean out”) från palestinier för att omvandla kustremsan till en semesterort är en del i kraftmätningen mellan människors lika och olika värde. Att förslaget inte kraftfullt bemötts av den svenska regeringen är anmärkningsvärt.

Materialet för framtidens historiker växer. Bland de frågor som sannolikt kommer att diskuteras är hur svenska politiker, företag och universitetsledningar förhöll sig till det folkmord som utvecklades inför deras ögon.


Varför månade den svenska regeringen trots talet om krafttag mot kriminaliteten om goda relationer med den israeliska regering som öppet bröt mot mänsklighetens och krigets lagar? Hur kunde svenska universitet i strid med sina egna etiska principer samverka med israeliska universitet trots kännedom om forskningens roll i försöken att utradera Palestinas universitet, bibliotek, arkiv och kulturarv? Varför fortsatte svensk vapenindustri och andra företag handla med israeliska företag som berikade sig på folkmord och illegala bosättningar på ockuperad mark?

… protesterna mot folkmordet under Eurovision ansågs ”förstöra musikfesten”.

Sannolikt kommer en kategori av framtidens historiker tala om ”svensk eftergiftspolitik” medan andra kommer anföra data som talar för att svenska politiker, universitetsledningar och företag samverkade med Israel i folkmordets tid för att de ansåg det tjäna deras egna och svenska intressen.


Vissa historiker kommer troligen peka ut enskilda folkmordsapologeter som ”ruttna äpplen”, exempelvis Jimmie Åkesson som motsatte sig den Internationella brottsmålsdomstolens arresteringsorder av Netanyahu och Gallant eller Alice Teodorescu Måwe som kallade Israels agerande ”proportionerligt” utan att specificera exakt hur många palestinier som kan dödas för varje israel. Andra kommer kanske fokusera på ”tidsandan” som tycktes göra många obehagliga till mods då de påmindes om folkmordet, som då Gulan Avci ansåg att Amnestys kampanj mot folkmordet i Stockholms tunnelbana störde helgfriden eller då protesterna mot folkmordet under Eurovision ansågs ”förstöra musikfesten”.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och till vänster före detta försvarsministern Yoav Gallant.

Liksom i tidigare folkmordsforskning kommer framtidens historiker brottas med problemet att så många tittade bort eller tystnade inför folkmordets ohygglighet. Argumentet att de ”inte visste” blir i ljuset av det livestreamade folkmordet i Gaza måhända svårt att upprätthålla, men kan förekomma.


Ett säreget försök i denna riktning formulerades av forskarna Tobias Hübinette och Christer Mattsson i DN Debatt: ”Som forskare har vi varit konsekventa med att inte uttala oss offentligt om kriget i Gaza, av den enkla anledningen att konflikten inte är vårt forskningsområde.”

Det mest intressanta är kanske inte självmotsägelsen i att mångordigt framhålla tystnadens föredöme, utan dess kunskapsteoretiska innebörd. Argumentet är påfallande likt logiken hos de Förintelseförnekare som hävdar att man inte kan veta om Förintelsen ägt rum eller inte för att de ”inte var där” eller själva kan verifiera vad som är sant i frågan.

Nu framstår Hübinettes och Mattssons ”konsekventa” hållning till vad som sker i världen utanför deras eget forskningsområde som en tämligen nyfunnen dygd som inte tidigare hindrat dem från att uttala sig offentligt om andra ting, inklusive andra folkmord. Mattsson har lett resor till Auschwitz och föreläst om Förintelsen trots att han saknar egen forskningserfarenhet i fältet och Hübinette har kunnat ta ställning till det förflutnas folkmord.

Det är varken konstigt eller särskilt svårt.


Få folkmord är så väldokumenterade och belagda som den nationalsocialistiska förintelsen av judar och romer under det Tredje riket. Att påstå att man inte kan uttala sig offentligt om Förintelsen vore som att anföra att man inte kan säga något om romarriket eller apartheid i Sydafrika om man inte publicerat egen vetenskaplig forskning på området.

Som ett sällsynt allvarligt brott mot mänskligheten angår folkmord alla, överallt

Skulle forskare enbart kunna uttala sig om sitt eget forskningsområde skulle vetenskapen inte kunna avancera genom att forskare skapar ny kunskap som redovisas i kontrollerbara studier vilka läggs till grund för vidare kunskapsproduktion och förmedlas genom utbildning och bildningsinsatser till politiker, myndigheter, företag, folkrörelser och allmänhet till samhällets och mänsklighens gagn.


Det är just den samlade erfarenheten och vetenskapliga kunskapsproduktionen om Förintelsen som ligger bakom världssamfundets försök att med lag och bindande konventioner förebygga och bestraffa framtida folkmordsbrott.

Som ett sällsynt allvarligt brott mot mänskligheten angår folkmord alla, överallt. I en majoritet av världens stater, däribland Sverige, råder universell jurisdiktion, vilket gör folkmord till ett brott oavsett vem som begår det, vem som drabbas och var det begås.

Jag är helt överens med Hübinette och Mattsson att Sverige behöver en ”antirasism som är konsekvent”. Då duger det inte att byta inställning till folkmord efter vem som är offer och förövare.

Ljudet, konsthallen och det offentliga
Ljudet, konsthallen och det offentliga
37:55
Hur ”Sagan om ringen” blev techmiljardärernas ideologiska kompass
Hur ”Sagan om ringen” blev techmiljardärernas ideologiska kompass
54:54

Följ ämnen i artikeln