Svajmastartisten Jimmie Åkesson
SD försöker göra sossarnas historia brun
Hallands kulturhistoriska museum, beläget i vackra Varbergs fästning, har nyrenoverade lokaler och en ny presentation av kulknappen som möjligen ändade Karl XII:s liv. Den har degraderats till en liten anspråkslös monter som man snabbt passerar i förbifarten. Den mytologiska tingesten inramas av foton från 1980-talet när Bevara Sverige Svenskt försökte göra Karl XII till sin.
Svenska nynazister och med dem det unga SD hade länge Karl XII som aggressivt emblem. Det var dock synnerligen misslyckat eftersom få svenskar har något positivt förhållande till krigarkungen eller har en mycket vag uppfattning om vem han alls var. (Antirasisternas pladder om Karl XII:s mångkulturella gärning tillhör de pinsammare exemplen på ”nytänk” kring Sveriges historia.)
Svenskarnas historiska minne är intimt knutet till det eländigt fattiga 1800-talet och den efterföljande moderniteten och välfärdsstaten. När SD förstod det bytte de ut Karl XII mot Per Albin Hansson.
Nu står Socialdemokraterna här, i en valrörelse som borde handla om sociala reformer men som kommer bli en shitshow om Socialdemokraternas historia.
I självbiografin Satis Polito från 2014 går Jimmie Åkesson så in i rollen som den forne socialdemokratiske landsfadern, att han till och med låter Per Albin skriva ett eget kapitel.
I själva verket avskyr SD arbetarrörelsen, men det hindrar dem inte att ändå spela sådana här fräcka charader. Men för att det alls skulle vara möjligt krävdes att Nya Moderaterna först började med falskspelet. Efter åtta år som statsminister hade Fredrik Reinfeldt kidnappat Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Tage Erlander och till sist även Olof Palme, vars ansikte hade hängt som pilkastningstavla på ungmoderaternas lokal när den unge Reinfeldt engagerade sig politiskt.
Det här funkade eftersom Socialdemokraterna inte själva tog strid för sin historia. Till slut gick Moderaterna ändå över skamgränsen när de i förslaget till nytt partiprogram påstod att det var de som drivit igenom den allmänna rösträtten.
Moderaternas förvandlingstrick var desto skickligare eftersom borgerligheten alltsedan Berlinmurens fall hade kampanjat mot folkhemmet, som beskrevs vara en pendang till både Nazityskland och Sovjetunionen. Sossarna anklagades för allt från rashygien till undfallenheten mot Hitler, trots att samtliga riksdagspartier (utom kommunisterna) hade varit överens om skallmätningarna, tvångssteriliseringarna och permittenttrafiken. Välfärdsstaten utmålades som förlamande jämlik, byråkratisk och renons på valfrihet – precis som Sovjet.
Med denna skräckpropaganda försökte de vinna val på löfte om ”systemskifte”. Men svenskarna ville inte ha något systemskifte, de var nöjda med sin välfärdsstat. Man höll helt enkelt inte med om påståendet att jämlikhetspolitik leder fram till katastrofer. De hade svårt att se likheter mellan välfärdsstaten och Gulagarkipelagen eller Tredje riket.
Då gjorde Moderaterna en helmanöver, väl skildrat av Aron Eztler i Reinfeldteffekten. Tidigare hade Moderaterna profilerat sig som ett parti som inte tyckte om det typiskt svenska; folkhemmet. Nu skulle det bli ändring på det. I stället för ”systemskifte” gick de till val på parollen ”Vi älskar Sverige”. I stället för att försöka få väljarna att tycka som Moderaterna sa de: Vi tycker som ni. Det var ett genialt retoriskt trix.
Syftet var att få medborgarna att känna sig trygga i det systemskifte som man ändå planerade. Därför påstod man sig vara de verkliga förvaltarna av den svenska modellen. Och det är alltså precis samma strategi som SD nu begagnar. ”Sverigedemokraterna är den logiska arvtagaren till idén om folkhemmet”, är budskapet som ljuder genom Jimmie Åkessons nyss utkomna bok Det moderna folkhemmet.
Det hör till saken att folkhemmet är ett ord som socialdemokraterna själva inte använt, det är ytterst sällan man stöter på ordet i rullorna och retoriken. Historiskt har partiet pratat om sitt värv som välfärdsstaten eller det starka samhället, ja ibland till och med som ett försök att bygga demokratisk socialism. Folkhemmet är Per Albin Hanssons soloåkning och ordet i sig är ett ogenerat stöldgods från den konservativa fataburen.
Men om man bortser från det, är innehållet i hans tal från 1928 något helt annat än det som Jimmie Åkesson nu påstår sig förvalta. Per Albin Hansson manar inte till svenskhet och nationalism, han pratar om ett samhälle som inte ska rämna på grund av allt för stora sociala klyftor. Hans lösning är inte att alla med tindrande ögon ska samla sig under svenska flaggan, nöjda med vad de har. Nej, hans svärd hugger hårt mot det råa klassamhället: ”ekonomiskt råder fåtalets diktatur”.
Vad som krävs, säger Per Albin Hansson, är ”nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade”. Han attackerar högerregeringens inskränkningar i strejkrätten och efterfrågar socialiseringar. Välståndet, säger han i sitt riksdagstal, kan inte ligga ”i händerna på några få kapitalister”, som sätter vinstbegäret främst.
(Det här är ord, eller åtminstone en andemening, som Stefan Löfven borde bygga sin valrörelse på.)
Inget av det som är folkhemstalets centrala, ja helt bärande del, finns med när Jimmie Åkesson sammanfattar vad han menar borde vara arvet efter Per Albin. Tvärtom. Han vänder upp och ner på hela dess innehåll genom att påstå att det fina med Per Albin var att han tog avstånd från klasskamp och konfrontation.
Det skulle Per Albin Hansson med tiden komma att göra. I slutet av sin gärning var han en trött och uttråkad statsminister som rastlöst vandrade mellan groggbuffén och bridgebordet. Som Olle Svenning visar i sin eleganta, pregnanta essä År med Erlander som utkom tidigare i år – som är måsteläsning för den som vill förstå rekordårens socialdemokrati – hade partiet stelnat i en liknöjd, idéfattig form. Det är, med andra ord, socialdemokratins sämsta period som Jimmie Åkesson har som modell.
När Tage Erlander tillträdde 1946 tog världens mest progressiva välfärdsstat form. Valåret 1968 sopade socialdemokraterna banan med motståndarna. Med löfte om en utpräglad vänsterpolitik för ökad jämlikhet vann partiet varannan väljares förtroende. Det är den välfärdsstaten som SD avskyr lika mycket som borgarna.
I skrivande stund, onsdag förmiddag den 1 augusti, har SD lagt ut en ”dokumentär” om socialdemokraternas mörka historia. Det är en 108 minuter lång film som kräver sitt eget utrymme, Aftonbladet Kultur återkommer till den senare i veckan. Filmens poäng är följande: ”Det är inte vi som är bruna, det är ni”. Det här kommer vara SD:s taktik mot socialdemokraterna i valrörelsen: att neutralisera sig själva genom att placera socialdemokraterna i skamvrån.
Det finns mycket att säga om filmen, men det är förvånande vilka logiska luckor SD:s historieberättande rymmer.
Å ena sidan försöker Jimmie Åkesson vara vår tids Per Albin. Å andra sidan anklagas Per Albins gärning vara den smutsigaste i svensk historia. Det är svajmastartisteri på hög nivå.
SD:s akilleshäl har varit deras egen historia. I stället för att försöka springa ifrån den, vänder de sökljuset mot sin arvsfiende. Då gäller det för Stefan Löfven att han har ett bra svar, förankrat i den forskning som finns. Han riskerar dessutom att stå rätt ensam i det här. Den borgerlighet som nyss vann val genom att låtsas vara de riktiga sossarna kan slicka sig om munnen nu när de inser att SD lagt sig nära liberalernas historieskrivning efter Berlinmurens fall: Allt dumt och dåligt var sossarnas, och bara sossarnas, fel.
Oavsett vad man tänker om SD:s historieskrivning måste man inse följande: Vad SD sysslar med är kulturkamp. De vet, att ska man omdana ett samhälle i grunden krävs att man tar strid om kulturen, historien och de värderingar som majoriteten uppfattar som normalitet och sunt förnuft (med SD:s vokabulär ”svenska värderingar”). Makten över tanken gör att man får legitimitet att marschera in i kulturinstitutionerna som vänstern gjorde på 1960-talet.
Antonio Gramsci torde vrida sig i sin grav; först överger arbetarrörelsen klasskampen, därefter kulturkampen. Nu står Socialdemokraterna här, i en valrörelse som borde handla om sociala reformer men som kommer bli en shitshow om Socialdemokraternas historia. Ett parti med rötter i nynazismen kommer utan någon som helst kontextualisering att anklaga den svenska arbetarrörelsen för att ha en brun själ.
Det här för oss över tillbaka till den politiskt uppfostringsivrande museipedagogiken, som inte tycks kunna förspilla ett tillfälle att tala om för besökarna vad de ska tänka och tycka. Det skiljer två hundra år mellan Karl XII och nazismens födelse, men vad spelar det för roll? I Sverige kan man tydligen inte prata om någonting utan att varna folk för att ramla ner i det totalitära träsket.
Så vilken framtid har folkhemmet i en museal form? Hur kommer arbetarrörelsens historia att presenteras om SD ostörda får karikera och ensamma får monopolisera dess historia? Är det omöjligt att tänka sig att en framtida utställning om Per Albin Hansson smetas ner med foton på en flinande Jimmie Åkesson som lyfter armarna i en segergest, ödesvalet 2018?
