Ord och massa visor

Carsten Palmær ser ett porträtt som inte kommer riktigt nära

Sven-Bertil Taubes musikaliska karriär sträcker sig över mer än 60 år. Som skådespelare är han utbildad vid Dramatens elevskola.

TV. Det finns gott om urblekta varianter av Cornelis Vreeswijk. Men det finns bara en Sven-Bertil Taube.

Så låt oss tala om rösten.

Det är ingen mäktig sångröst, det skulle han själv vara den förste att hålla med om. En varm baryton med tydlig diktion, vårdad, utan spår av dialekt eller attityd.

Jag föreställde mig att han lärt sig konsten att skicka ut en text till publiken från en äldre generation skådespelare, Dramatenveteraner som visste hur man fick en viskning att höras upp till tredje raden.

Men faktum är att han sjunger på samma sätt på sin allra första skiva, Swedish songs and ballads från 1954, som han nitton år gammal spelade in på Moe Aschs vänsterradikala skivbolag Folkways i New York. Där sjunger han de slitna sånger som fyrtio- och femtiotalets barn fick lära sig i folkskolan.

En femtonårig Sven-Bertil, bakom en skulptur av Astri i trädgården på Sjösala, sjungande ”Du ska få min gamla kärring när jag dör”. Ur filmen ”Sjösalavår” från 1949.

Snart skulle han skaffa sig en annan repertoar. Under sin mer än 60 år långa karriär har han rest ett äreminne över den svenska litterära visan, över Bellman, Ferlin, Karlfeldt, Olrog och många andra. Sven-Bertil Taube är textens store försvarare bland svenska sångare.

Mot att sjunga visor av geniet Evert Taube värjde han sig till en början, av naturliga skäl. I Rickard Petrelius film berättar ungdomsvännen Lill Lindfors om den olust Sven-Bertil Taube kände inför ”Rönnerdahlsautomaten”. Och själv kommenterar han hur det kändes när hans publik begärde att få höra faderns visor: ”plågsamt, på ett milt sätt.”

Han växte alltså upp i ett konstnärshem, en vänsterhänt pojke som spelade högerhänt gitarr och inte tänkte ställa sig i ­faderns skugga. Sven-Bertil ville gärna leva i en vanlig familj som tog söndagspromenader tillsammans, men var glad över toleransen och friheten när föräldrarna släppte tonåringen ut i världen med en ryggsäck. 

Man skulle kunna tro att Sven-Bertil Taube utvecklade sin prydliga och verserade stil i kontrast mot sin färgstarke och bohemiske far. Evert Taube var emellertid en bohem med nejlika i kavajslaget och föredömligt putsade skor. I likhet med fadern förstod Sven Bertil Taube att framgång i yrket krävde att man ställde upp på intervju när veckopressen frågade. Men de skandaler han otvivelaktigt skulle kunna berätta om har han hållit undan offentligheten.

Lill Lindfors – en av drygt tjugo kända artister som intervjuas i Petrelius film – talar om Taubes hövlighet som en barriär som skapar distans mot närgångna människor. Sven-Bertil Taube kunde ha gjort Carl Snoilskys motto till sitt:

”Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval  

Att skrynklas ned av obekanta händer …”

Sven-Bertil Taube slog igenom 1960 med en skiva med Bellmantolkningar, arrangerade av Ulf Björlin. I filmen berättar Björn Ulvaeus om det oerhörda intryck som Bellmanskivan gjorde. Tidigare hade Bellman sjungits av tenorer i pudrad peruk till lutackompanjemang; nu föddes Bellman på nytt i synd, fylleri och dödsångest.

Sven-Bertil Taube spelade in flera framgångsrika visskivor samtidigt som han gick Dramatens elevskola, hade stora framgångar som skådespelare på nationalscenen men valde att pröva en internationell karriär: att döma av de filmklipp som finns med i dokumentären var det ett misstag.

Om sina alkoholproblem berättar Sven-Bertil Taube återhållet och vettigt. Över huvud taget är det mycket i Sven-Bertil som påminner om filmens huvudperson: det är välgjort, smakfullt formulerat och bildsatt, men över tröskeln kommer man inte.

Med detta inte sagt att jag skulle vilja ha fler upplysningar om sängkamrater och arvstvister, snarare att jag skulle vilja veta mer om hur han väljer sina sånger, vilka som hjälper honom att välja, hur han hittar sättet att framföra en text, vilka visor som är svårast att sjunga, vilka diktare han valt bort och varför.

Kanske är det något som han hövligt avböjt att tala om.

Som bekant kom Sven-Bertil Taube småningom över sitt motstånd mot att sjunga faderns visor. Men hans allra ­senaste skivor domineras av den sångdiktare som i sitt uttryck stått honom allra närmast – ungdomsvännen Olle Adolphson.

Och filmen om Sven-Bertil Taube tonar ut med Elias Sehlstedts syrligt förnöjsamma Vackert så.

Fotnot: ”Sven-Bertil” sänds i SVT 1 i kväll kl 20.00.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln