En fråga om liv och död – också för kvinnor
Svårt att problematisera den enskilda aborten utan att halka in på aborträtten
”Debattens dimridåer kan inte dölja att abort är en svår och existentiell fråga” – så löd rubriken på en kolumn av Jörgen Huitfeldt i DN. Han skrev den med anledning av reaktionerna på samma tidnings avslöjande att Sara Havneraas, ordförande för KD:s kvinnoförbund, varit aktiv i inte mindre än tre antiabortorganisationer.
Havneraas hävdar att hon trots det står helt bakom den svenska abortlagstiftningen, men det är inte det dimmiga i detta Huitfeldt vill diskutera. Istället konstaterar han att gällande abortlag har ”status i nivå med Mose stentavlor”, trots att abort är ”en av de riktigt svåra frågorna” och frågar sig hur debatten har kunnat bli så banal när det handlar om något så existentiellt som avslutandet av ett möjligt liv. Kanske för att vi är så sekulära?
Jag är lite trött på idén att troende människor alltid skulle ha en djupare känsla för det existentiella än en icke-troende – kan hända är synen på abort hos en del religiösa mer en dogm än ett tecken på ett rikt andligt liv.
Själv tror jag svaret på Huitfeldts fråga handlar om att när någon vill problematisera själva aborten så ser många i förlängningen en problematisering av aborträtten (som Huitfeldt uttryckligen skriver att han står bakom). De stingsliga reaktionerna – jo, jag medger – kommer sig av att frågan sällan lyfts annat än för att landa i att man på något sätt vill begränsa aborträtten.
Jörgen Huitfeldt har helt rätt i att en abort innebär att ett möjligt liv inte blir. I den andra vågskålen ligger faktiska kvinnoliv
Det kan man förstås vara för, men då ska man vara tydlig med det. Det känns säkert motigt, nuvarande abortlagstiftning har ett så starkt stöd i Sverige att både KD och SD har övergivit sina mer abortkritiska politik – den stötte helt enkelt bort väljare.
Jörgen Huitfeldt har helt rätt i att en abort innebär att ett möjligt liv inte blir. I den andra vågskålen ligger faktiska kvinnoliv. Kvinnors kontroll över den egna reproduktionen är en förutsättning för ett fritt och oberoende liv. När det inte finns tillgång till säkra aborter väljer många hellre att riskera, och ibland förlora, livet än att fullfölja en oönskad graviditet. Det är bara att se sig om i världen.
Men visst kan beslutet att avsluta en graviditet eller inte ge existentiell svindel. Kan, alltså. Det finns också de för vilka beslutet om en abort är enkelt och självklart. Detta tycks störa en del, att det inte alltid är förknippat med vånda. KD, som alltså står bakom dagens abortlagstiftning, har i sitt medicinsk-etiska program förslag om ”stödsamtal” som ska ge ”samhällets syn på människovärdet”.
Vad tjänar ett sådant samtal till för den som är trygg i sitt beslut? Det borde vara självklart att man får genomgå ingreppet så fri från vånda som möjligt – precis som all annan vård. Om en del genomgår en abort helt utan att beakta det existentiella får vi helt enkelt leva med.
Kanske är det här ännu ett inlägg i den debatt Jörgen Huitfeldt tycker är banal. Apropå dimridåer vet jag inte ens om vi tycker olika men på en punkt är vi helt överens: det är en fråga om liv och död.
