Det finns ingen som förtjänar priset mer
Hon har aldrig skrivit en dålig bok
När Annie Ernaux skriver kupar hon händerna runt sina karaktärer och skyddar deras originalitet såväl som deras slätstrukenhet. Det kan vara fadern, en gammal älskare – eller författaren själv. Detta blev särskilt tydligt i ”Min far” från 1983. Där gjorde hon en avsiktsförklaring: att skriva utan samförstånd mellan läsaren och författaren om vem han var. Detta kunde bara göras på ett vardagligt, neutralt språk som inte härbärgerade författarens känslor inför fadern. Språket gjorde att hon lyckades fånga egenskaper som hennes förfinade akademikervänner aldrig skulle upptäcka: som att hans kärlek till cirkusmusik och vackra landskap var en sorts konstnärlighet. Eller att klassresan var hans revolt, hans motsvarighet till hennes -68.
När Ernaux tilldelas Nobelpriset får hon det med motiveringen att hon med ”klinisk skärpa avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar". Det är väl valda ord: i boken om sin far upptäckte hon en ny kontinent – i princip odokumenterad i den franska litteraturen. Nämligen den skötsamma arbetarklass som hennes far och mor representerade.
Var ska man börja i Ernauxs författarskap frågar emellanåt vänner när jag lovprisar henne. ”Var som helst” brukar jag svara, eftersom det inte finns någon enskild titel som står ut – utan en metod. Läs ”Sinnenas tid” för att få en känsla av hur hon skildrar sensualiteten och sexualiteten. Där berättar hon om en olycklig förälskelse i en rysk man, som samtidigt frigjort henne från det tunga katolska arvet.
Om jag ändå skulle tvingas välja en bok skulle det bli dubbelvolymen om hennes föräldrar, ”Min far” och ”Kvinnan”.
Eller läs den nyöversatta ”Omständigheter” – en skräckhistoria om hur hon vid 23 års ålder genomgick en illegal abort. Här är prosan uppskruvad och förtvivlad. Som läsare får man en konturskarp bild av ett patriarkalt klassamhälle där det var oändligt mycket svårare för kvinnor från ”enkla förhållanden” att göra abort än för kvinnor från högre klasser. En bok som knappast återutgivits av en slump i ett Europa där aborträtten är hotad.
Om jag ändå skulle tvingas välja en bok skulle det bli dubbelvolymen om hennes föräldrar, ”Min far” och ”Kvinnan”. I dessa mästerverk naglas klassresan fast – med all den smärta som ordet döljer. I böckerna finns inga referenser till annan litteratur, inga tjusiga utvikningar om världen. Bara människorna, som fångas med en upphöjd enkelhet – som om Ernaux ställt dem under en stjärnklar himmel. Smaka på den här meningen om fadern: ”Kanske hans största stolthet eller till och med det som gav hans liv dess berättigande: att jag tillhörde den värld som föraktade honom”.
Ibland sägs det om Ernaux att hon är en autofiktiv författare. Och hon har onekligen haft ett stort inflytande på den samtida franska litteraturen. Både Didier Eribon och Édouard Louis har henne som uttalad inspirationskälla. Samtidigt har Ernaux värjt sig mot termen. Alla hennes böcker utgår visserligen från egna erfarenheter, men det finns inte ett spår av självupptagenhet i dem. Snarare är hon likt Proust upptagen av den tid som flytt, att bärga bitar av det förgångna som malts till fragment i minnet. Ytterligare ett citat, från ”Kvinnan”, klargör: ”Hon kunde alla knep för att handskas med fattigdomen. Denna kunskap som överförts från mor till dotter under århundraden tar nu slut med mig, som bara är dess arkivarie”.
I Sverige har hon sedan hon 90-talet en hängiven skara beundrare. Men länge låg översättandet i träda, varför vet jag inte.
Ernaux debuterade 1974 med självbiografin ”Tomma skåp” och har sedan dess – i kortroman efter kortroman – arbetat sig fram till den totala närvaron i förflutna händelser, en glasklarhet i synerna som kommer från ett flitigt bruk av dagboksanteckningar. Det var därför överraskande när hon 2008 publicerade tegelstenen (nåväl, i Ernaux-ska mått mätt) ”Åren”. Där använde hon greppet att skriva ”man” istället för ”jag” – som om hon kommit på den märkliga idén att anonymisera sitt eget liv. ”Man blev begeistrad i Gilbert Bécaud” skrev hon, och som läsare blev man osäker på om det var hon eller hennes generation i allmänhet som föll för jazzartisten på 60-talet.
Jag minns att jag först läste boken med förundran. Efter hand förstod jag dock att hon gjorde samma sak som i tidigare böcker. Hon räddade ett stycke tid, så stort att det inte rymdes i en enskild berättelse. Ernaux har alltid varit mer intresserad av det allmängiltiga än det specifika. Skillnaden i ”Åren” var att hon inte tog omvägen via de subjektiva minnena utan gick rätt in i de kollektiva.
Jag kan inte komma på någon författare i samtiden som förtjänar Nobelpriset mer. Hon har aldrig skrivit en dålig bok, hennes prosa liknar ingen annans och alla – verkligen alla – kan läsa henne. I Sverige har hon sedan hon 90-talet en hängiven skara beundrare. Men länge låg översättandet i träda, varför vet jag inte. Sedan några år tillbaka har Norstedts börjat ge ut både gamla och nya titlar igen, översatta av Maria Björkman och Katja Waldén. Det är bara att gratulera Sverige och alla framtida läsare av detta monumentala författarskap i litet format. För att läsa Ernaux är som att skjuta empati rätt in i venerna.
