Är det kulturens fel att PM Nilsson fiskar ål?
Därför begick statsministerns närmaste medarbetare sitt brott
I filmatiseringen av Günter Grass Blecktrumman finns en rätt äcklig scen.
Det fiskas ål. Betet är djurkadaver, hela huvuden från kossor, som ålarna söker upp och börjar gnaga på innan de fångas ur vattnet, ringlande ur de döda djurens ögonhålor, till taktfast trummande.
Statssekreterare PM Nilsson, närmaste medarbetare till statsminister Ulf Kristersson (M), använder möjligen en annan metod.
Inget har (ännu) framkommit som styrker att Nilsson agnat sina ryssjor med hela huvuden, det är viktigt att vara tydlig med, av pressetiska skäl.
Inte heller tycks han ha hittat ålen i en brunn och blivit vän med den, som Johan i tv-aktuella Händelser vid vatten.
Men fångar ål, det gör han, PM, på något vis.
Trots att han saknar det tillstånd som krävs för att plocka upp en akut utrotningshotad art.
Han har därför konstaterats skyldig till brott mot fiskerilagen.
Han erkänner och ska betala 39 000 kronor. Nilsson har också berättat att han ljög när han först konfronterades med anklagelserna. Nu meddelar han, mer nobelt, att han ”självklart” tar sitt straff.
PM Nilssons må ha irrat sig bort från den smala vägen. Det är naturligtvis en tragedi.
Men hans kriminella bana tar förhoppningsvis slut nu, i och med att han ertappats med fingrarna i … ålburken? Den förhoppningen tror jag alla, från höger till vänster, kan enas om. Vi håller tummarna.
Kanske handlar det inte enbart om en känsla av klassmässigt berättigande, PM Nilssons ålfiske. Kanske är det kulturens fel.
Jag tänker inte på gangsterrappen den här gången utan på vilket ansvar som nämnda Günter Grass, eller för all del Kerstin Ekman, har. För att inte tala om Patrik Svensson! Hans tokhyllade bok Ålevangeliet är ett försök att på olika sätt söka svar på allehanda frågor om ”världens mest gåtfulla fisk”.
Jag vågar i alla fall inte utesluta att dessa verk väckt en sådan kittling i PM Nilsson att han drevs till att fånga in ett gäng sargassianer. Vem har i så fall rätt att döma PM Nilsson?
Om det nu är så beskaffat att statssekreteraren bara, högst egennyttigt, var väldigt sugen på att fylla magen med några döda ålar finns faktiskt också skäl att visa förståelse.
Det gäller ju att passa på att njuta. Nu när den snart är utrotad.
