SVT borde ha väntat med Federley-filmen

”Persona non grata” lämnar tittaren helt utan svar

Fredrick Federley, tidigare C-politiker, medverkar i SVT-dokumentären ”Persona non grata”.

Det har gått två och halvt år sen nyheten briserade: Fredrick Federley, EU-parlamentariker för C och en av svensk politiks mer profilerade figurer, hade en relation med en man dömd för sexbrott mot barn. Det var hemska brott, bland annat grova våldtäkter vid 22 tillfällen, och han hade dömts till nio års fängelse. Det tog några veckor, sen hade Federley lämnat alla sina politiska uppdrag, och offentligheten.

I SVT-dokumentären ”Persona non grata” berättas historien ur hans perspektiv. Den är inte rolig. Vi får höra hur han tvingades söka hjälp på psykakuten. Den politiska karriären är förstås helt död, han försörjer sig nu bland annat som lärarvikarie och läser teologi för att bli präst. Kyrkan var en av få platser dit han var välkommen efter fallet.

Mest berörande är hans föräldrars medverkan; man får följa hur de packar ihop för att sälja gården och flytta, det gick inte att bo kvar med allt prat på bygden. Hans mammas blick när hon berättar om samtalet från en av Fredricks vänner, om att de nu kör honom till psyket för ”han vill inte vara här längre”.

Man får intrycket av att han fortfarande inte har kunnat ta in vad den här mannen gjort, han värjer sig för ordet ”pedofil”

Fredrick Federley själv talar om nåd, framhärdar i att även en förtroendevald politiker måste kunna ha en relation med en dömd person som avtjänat sitt straff. Men det är ju inte vilket brott som helst, invänder en reporter man inte ser. Nej men ändå, svarar Federley. Man får intrycket av att han fortfarande inte har kunnat ta in vad den här mannen gjort, han värjer sig för ordet ”pedofil”. Det är uppenbart – och inte alls konstigt – att han fortfarande bearbetar vad som hänt.

 

Som tittare känner man sig ute på en allt svagare is. Vad är det vi ska förstå, eller lära oss av det här? Det är ett slags ”vad hände sen”, en klassisk genre inom journalistiken men som bygger på tillfredsställelsen i att man får just svar. Några sådana finns inte här. Fredrick Federley brottas fortfarande med det som hände. Hans närstående lider. Han har inte begått något brott, han behöver inte vår förlåtelse och han söker den inte heller, återkommer till att han inte har gjort något fel. Han säger till och med att han borde ha fått behålla sin plats i EU-parlamentet, verkar inte fundera på hur det som hänt kan ha påverkat väljarnas förtroende för honom – förtroende bygger som bekant inte bara på förnuft utan även på känsla.

Det finns också frågor som inte berörs. En är vad för relation Fredrick Federley har till den här mannen i dag. I förbigående nämns att de fortfarande har kontakt men mer får man inte veta. En annan är att Federley själv är pappa – vilka överväganden innebär det? Att inte ta in barnet i historien är förstås etiskt riktigt av SVT men det blir onekligen ett hål i berättelsen. Man kan säga att inget att detta angår oss – men varför göra en film om så för tittaren viktiga bitar inte kan tas med? Det är visar bara att man åtminstone borde ha väntat med att göra den, om alls.

Som tittare känns det som att få ett pussel (med mycket sorgligt motiv) där bitar fattas. Allt är trasigt.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.