”Om deras diktator faller, faller också vår”
Protesterna i Iran väcker hopp långt utanför landets gränser
Iran brinner, och jag följer protesterna minut för minut. Jag ringer runt till mina iranska vänner, vill insupa och dela hoppet med dem. En vän säger stolt ”det är unga brudar, millenials, som driver förändringen”.
En pappa till en annan iransk kompis säger att den här generationen är unik: trots att den är född långt efter revolutionen 1979, gått i regimens skolor med censur och uppfostrats i strikt politisk islam, så gör den uppror mot regimen. De är mer individualistiska, till skillnad från tidigare generationer som mer tänkte i kollektivistiska termer, som nationen och samhället. Ungdomarna i dag vill ha sin rätt och är orädda på ett sätt som tidigare generationer inte varit.
Pappan berättar att han tyngts av pessimism om Irans framtid men att han för första gången nu känner hopp – oavsett hur det går kommer klockan inte kunna vridas tillbaka. Något har förändrats på djupet av samhället.
Protester i Iran är inget nytt. Men medan de tidigare, som Gröna revolutionen 2009, främst utspelat sig i Tehran sker de den här gången framför allt utanför huvudstaden. För det krävs ännu mera mod. I Tehran kan du gömma dig bland massorna i mångmiljonstaden men i de mindre städerna blir man lättare igenkänd.
Den här gången startades protesterna inte av en ledare, eller av en politisk rörelse, utan av en händelse. Av att en ung kvinna som inte gjort något, inte krävt något, blev brutalt förnedrad och dödad. Zhina Mahsa Amini var bara en vanlig tjej, ute en vanlig dag, med hår som syntes lite. För det fick hon inte bli äldre än 22 år gammal.
Att hon var kurd från iranska Kurdistan spelade också roll. Kurderna är en förtryckt minoritet i landet och den här händelsen fick bägaren att rinna över. Många vittnar om en ny dimension i protesterna, där solidariteten och slagorden är minoritetsöverskridande.
Men det är inte bara iranier som hoppas att regimen ska falla eller åtminstone reformeras. Upploppen har tänt ett nytt hopp även hos syriska oppositionella. Som någon uttryckte det: ”om deras diktator faller så faller också vår”.
Styret i Tehran bär ett stort ansvar för kaoset i Irak, Syrien och Libanon.
Syriens diktator Bashar al-Assad hade aldrig kunnat sitta kvar om det inte hade varit för stöd från Iran och Putins Ryssland.
Milisgruppen Hizbollah i Libanon hade aldrig kunnat växa sig så stark om det inte vore för Iran.
Kampen mellan rivalerna Saudiarabien och Iran har eskalerat i regionen och det märks i det ökade våldet
Irak har säckat ihop på grund av Irans närvaro. Sedan början av 2000-talet har Iran lagt sig i valen i Irak och Libanon och stöttat pro-iranska, shiamuslimska miliser. För ett antal veckor sedan var det nära att ett inbördeskrig skulle utbryta i Bagdad just på grund av Irans taktik.
Från den iranska regimens perspektiv är inblandningen motiverad med idén om att de strider för shiamuslimer. Kampen mellan rivalerna Saudiarabien och Iran har eskalerat i regionen och det märks i det ökade våldet.
Men Iran agerar också långt utanför grannländerna. Många menar att regimen även börjat attackera ”soft targets”, som författare, journalister och kulturevents – oskyddade, mjuka mål. Syftet är att skapa rädsla och tystnad.
Kanske är det så man ska förstå mordförsöket på Salman Rushdie. Även om det inte går att påvisa någon direkt koppling mellan Iran och den misstänkta gärningsmannen Hadi Matar så kan man ana hans inspiration. 24-åringen är född i USA, långt efter att Irans högsta religiösa ledare utfärdade fatwan mot Rushdie. Men han har på sociala medier hyllat både Khomeini och den iranske generalen Qassem Soleimani, som ledde det militära revolutionsgardets elitstyrka Quds och som dödades i en amerikansk drönarattack 2020.
Bara dagarna före mordförsöket åtalades en medlem ur Irans revolutionsgarde i USA för anstiftan till mord, efter att ha försökt få Donald Trumps tidigare nationella säkerhetsrådgivare John Bolton mördad. Mordplanen tros vara en hämnd för dödandet av den iranske generalen.
Även om gärningsmannen Matar agerat på egen hand så hämtade han näring ur extremismen som flödar på sociala medier och nyhetskanaler i Iran och attacken visar att den hårdföra regimens idéer når långt utanför Irans gränser.
Många exil-iranier drar sig för att säga sin mening öppet av rädsla för att något ska hända släktingar i Iran. Och deras oro är befogad. Iransk underrättelsetjänst finns i Sverige och andra länder i Europa. För två år sedan avrättades journalisten Ruhollah Zam, 47, i Iran. Han bodde i Paris och på något sätt lyckades iranska myndigheter lura honom att resa till Irak där han fördes bort (av revolutionsgardet) till Iran och hängdes.
Det är den typen av regim som unga iranier nu sätter sig upp mot.
